76 artiklar nämner Gunerus.
Gud för att man nu vet, att flera kunn: göra det.
darra, hon såg fångdrägten, de mörka Öögonen, hvilka hade skjutit så ljungande och olycksbådande blixtar, då hans sista…
och jag kan, såsom det enda jag har a glädjas vid, ofta i min ensamhet glädja mi åt, att jag inte fick tid att…
uppmuntrande den blicken än var — unde dessa ögonblick uppstod det för fången: själsöga, ur det besynnerliga uppträdet…
Ett enda ord till, Gunerus!
vet väl, att hvad jag nyss sade, var endast för att pröfva, huru vidt du kunde tro, äfven på ett påhitt af mig.
nan vi skiljas, ha kommit litet längre, än vi nu stå.?
så grundfast och trofast, som någonsin en mans hjerta varit; och att det är på hjertats grund, och inte på en…
lar var hemma, och hon beredde sig att kunna få med Gud och sig sjelf ännu en gång ordna sina inre angelägenheter innan…
blef så durrande i sina knän, att det icke var henne möjligt att stanna inne, utan skyndande in i lille-kammarn, innan…
— — .. . t— — —— n kappe nötter och litet marknadspengar ill Carl-Johan.
berg tar far mer och mer på sin sida, liksom han mer och mer tar alla med sig.
och skratt, så lät hon det fortgå, tilldess Gunerus kom tillbaka ned, då han helt och hållet drog unga Carl-Johan på…
det han såg, huru blodet gick fram och tillbaka på Margretas kinder.
NIONDE KAPITLET.
händerna i sidan, och lät sina ögon spruta eld öfver honom.
TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af förf.
Och du uttger dig att vara en af de krist na, och du ttror, att icke de kristnas Guc skyddar barnens rätt??
MM MX MMM nalkas någon af det förkastade folket; hade hon icke, ej blott en, utan många gånger, uttalatdetta varnande…
också of:a uppe hos sig och då han kom derifrån, var hela hans ;jäls åstundan blott att få vända tillbaka.
hvart korn, som hon kastade, så brast det med jämmer ett barnahjerta.
RN —L djup rodnad spred sig öfver hela hennes anstute.
tydde det, att när jag ber dig hålla, skall du släppa, och när jag ber dig släppa, skall du bålla.
och Gunerus var ej sen att lofva efterkomma den, I dörren säde hon liksom tvekande: Jag vill väl aldrig tro att någon…