Aftonbladet – 6 april 1865, sida 2

och jag kan, såsom det enda jag har a glädjas vid, ofta i min ensamhet glädja mi åt, att jag inte fick tid att förbittra mer af hennes lif. Hade jag nått det målet, so jag så bl.ndt for fram emot, utan att vilj esinna mig, så hade jag gjort henne fö lifvet olycklig. Det var en, som sade mig att jag inte var född attiro sitta vid spisel elden; och jag har suttit här och tänkt att det nog var så. — Tacka Gud att slapp mig; tacka Gud när jag är borta! Nej, Gunerus! Den dagen, jag får hör: det, den dagen går jag visst bort ocl gräfver ned hufvudet i hö-rännet hela da gen.4 Fången smålog. Åh, du står till lif vet, du! Men erinringen om detta företräde grep så i den milde kamratens svidande hjerta, att han, hastigt uppfarande, sade: 4Jag säger ingenting af allt jag borde säga. Men du skall få höra af oss mer. Du blir väl inte oberedd att få se, hvåm det än är?X : Nej, nej!4 sade Gunerus, och blodet sprang åter upp till ögonen; men mer af ängest, än af glädje. kn stund derefter salt fången ensam i den skumma cellen på sin halmbädd, med hufvudet djupt nedlutadt mot sina knän, och änkte med en redigare tankekraft, än han på länge gjort. Då stod just någon åter utanför hans dörr. Sakta öppnades den och lika sakta tillslöts den åter. Margreta kunde, då hon darrande stod vid dörren, vid det matta ljus, som sparsamt silade in genom gallret, med möda urkilja den hopsjunkna gestalten, som satt ler nedlutad. Carl-Johans stämma sade sakta: Guneus!4 Fången reste sig hastigt och tog ett teg framåt. I första ögonblicket flög blott stjernor för largretas ögon; men småningom klarades licken och hon såg upp mot honom, som tod der. Hon såg de bleka läpparne