Aftonbladet – 20 mars 1865, sida 2

— — .. . t— — —— n kappe nötter och litet marknadspengar ill Carl-Johan. Ty om han finge veta, vad de qvinnorna hade i går sagt... åh, Jet kunde hon aldrig uthärda. Blott vid föreställningen derom, föreföll det henne, som om hon stått vid skampålen. Nej, ingen skulle få märka den strid och le tvifvel, som sletos om henne; ingen skulle märka, att hon fruktade, att hon var skamligt bedragen af den, hvilken hon skydat vid sin härd, hvilken hon redan gifvit så mycket och som hon velat gifva allt. Far?, sade hon, då fadren kom och framförde de vanliga begåfningarne, nu skall jag säga far, att jag ställt mig så illa, att jag inte har något strå-var i ordning och knappt hinner få pågot i ordning i dag för folk, som ville ligga här. Och stora sammarn har nu Carl-Johan, så att jag fär visst be far, att få skicka uppidrängstugan lem, som torde komma in här och göra min af att få bli qvar.? Åh ja visst! det kan nu vara ledt för lig, sedan du blifvit ensam, att hysa färdskarlar?, sade han, ?så visa dem du gerna Pp till mig.? å Margreta härefter gick ut en stund, sade fadren till Carl-Johan: Jag kan inte bli rätt klok på Margreta dag. Hon tycks ha sådan möda att öppna munnen eller 1å upp mälföret.? Åh, det är väl efter det talet med fari går?, sade Carl-Johan, som var lika mån om att hålla Gunerus ryggen fri, som någonsin systren. Ja, hon har då blifvit så ömtålig efter denna sorgen och det eländet.? ?Jag kan just inte säga det?, sade brodren, hon kan väl inte vara som en torr ärta heller.? I detsamma återkom Margreta och riksdagsman steg upp och gick, lofvande att jaga henne med i sin kärra till festen mot middagstiden, såsom tillförene. Kort etter såg Margreta genom fönstret, att någon kom helgdagsklädd och varm, med hastiga, raska steg nedemot porten. Hon