nan vi skiljas, ha kommit litet längre, än vi nu stå.? Låt mig gå, Gunerus!? Jag låter dig icke gå, förr än du har hört detta af mig. Endera skola vi genast gifta oss, och det är det rättaste och giltigaste till trots för allt. Eller också — om Idu avser dig få utstå allt för mycket hån för att du gifter dig med mig — så kunna vi i allt fall oss emellan hafva det såsom gift folk ändå ! Aldrig i sitt lif hade hon känt en så besynnerlig, främmande känsla för någon mensklig varelse, som hon i den stunden kände för honom. Hennes kind rodnade ej. Hennes lugn var så orubbligt, som det ej på länge varit. Och hon kände sig fullt tillfreds derjemte, så, som hon ej hade känt sig på många, många år. Det var såsom om en stor börda fallit från hennes hjerta, då hon erfor, att hans kärlek var af det liga, föraktliga slag, som så kunde uttrycka sig. Hon hade nyss fruktat, att den kunde med alla sina irringar ha ett olyckligt inflytande på hela hans lif, att den kanske till och med kunde kosta honom lifvet. Nu var hon lugn både för hans del och för sin egen. Du skall ha tack, sade hon, för hvad du sade! Det ryckte upp mycket — med rötterna.? Hon hörde en lång stund icke något annat än återljudet af sina egna ord; men slutligen hörde hon vid sitt öra ljudet af ett skärande, skarpt skratt: Jag trodde icke, Gunerus, att du fann det så roligt !? sade hon. Du må tillge mig, Margreta! Men ja kan inte annat tycka, än att du är lätt til tro — lätt, som ett gulnadt löf för vinden.? ?Hvad menar du nu?? Jag menar, att om en skata flyger förbi och skrattar i ditt öra, så tror du den. Och än mer om tjogtals skator skratta. — För öfrigt menar jag, att du kan sjunga ut en gång allt det, som du har på hjertat. Du