Aftonbladet – 24 mars 1865, sida 2

Bref från Petersburg. (Från Aftonbladets korrespondent.) Petersburg den 28 Februari. Jemt hundra år äro nu förflutna sedan tysslands Messalina, Katarina II:dra, stiftade den Petersburgska konstakademien. Man hade väntat att akademien med anledning deraf skulle ha.va föranstaltat en storartad exposition af konstalster och en kögtidlig sekularfest. Bådadera hafva emellertid uteblifvit, som det heter till följd af reparationen af akademiens palats, hvilket, som du vet, är måhända det ståtligaste i Petersburg, både hvad storlek, stilens renhet och sjelfva läget angår. En mindre exposition har likväl anordnats, der man bland mycket skräp funnit några arbeten af högt värde. Främst bland dem framstår ett arvete af en ung polack, föreställande den unga furstinnan Tarrakanows död i en underjordisk kasematt i Petersburgs fästning, genom Newaus öfversvämning under Katarinas tid. Denna unga och ovanligt sköna varelses sorgliga öde är historiskt bekant. Oäkta dotter af kejsarinnan Elisabeth hade hon fått en förträfflig uppfostran och lefde i Rom för att undgå sin mäktiga fiendes förföljelser. Katarina, som sjelf saknade all slags rättighet till tronen, som hon genom ett mord på sin egen gemål bestigit, och som visste med sig att äfven hennes ende son (sedermera kejsar Paul) var en bastard, fruktade i den unga furstinnan en medtäflarinna till tronen. Det var för att locka henne från Rom och i sina klor, som Katarina då uttänkte den nedriga plan, för hvars utförande hon fann ett villigt redskap uti en af sina egna älskare, grefve A. Orlow. Denne, som var en vacker karl, reste till Rom, uppträdde der såsom hemlig fiende till Katarina, lyckades vinna den 17-åriga oskyldiga furstinnan Tarrakanows hjerta och lät sammanviga sig med henne af en föregifven prest, den nedrige greken Ribas, hvilken sedermera till belöning avancerade till rysk amiral och gifvit sitt namn åt en af Ödessas hufvudgator: de Ribaski. Sedan Orlow en tid njutit al den sköna qvinnans behag, förde han den arma, dubbelt bedragna med stor ståt om bord å en för detta ändamål enkom till Livorno anläcd rysk fregatt, och knappt hade hon satt foten på däck, förrän hon genast arresterades, i sin praktfulla drägt nedkastades i skeppsrummet och fördes till Petersburg, der hennes grymma rival lät innesluta henne i en at fästningens underjordiska kasematter. Vid en sedermera inträffad stark öfversvämning af Newan förflyttades, säges det, alla de andra fångarne ur kasematterna; endast furstinnan Tarrakanow blef på befallning — glömd och dränktes sålunda tum tör tum. Det är d nna hemska scen, som konstnären valt till ämne för sin tafla. Jemte den svaga dagstråle, som genom det sönderslagna, högt sittande fönstret intränger i det mörka fängelset, ses äfven en skummande vattenstråle inströmma, som redan fyllt rummet så högt, alt endast sängmadrassen ännu är torr. På denna synes den unga, sköna qvinnan, med sorgens och lidandets omissänneliga prägel i sina drag, stående upprätt och stödd mot väggen. Hennes rika barm är halföppen, hennes afmagrade axlar visa lidandets verkningar. Den mörkröda sammetsklädningen är öppen framtill och visar den hvita siden-atlasklädningen under; spetsar pryda armarne; men allt är gammalt, smutsigt, trasigt. Vid hennes föt ter ligger en vanlig fårskinnspels. Ur den smutsiga hufvudkudden framsticker halfrutten halm, på bordet synes ett stycke svart bröd och ett trästop med vatten — den kejserliga frukosten. Det inrusande vattnet har jagat råttorna ur siva gö. ställen och äfven de söka nu sin räddning på madrassen. Att skildra uttrycken af förtviflan i den olyckligas sköna anletsdrag vore omöjligt. Dödens blekhet betäcker dem, hennes knän svigta och handen sträckt emot väggen söker likasom sitt sista stöd, men döden läses redan i blicken och man väntar att i hvarje ögonblick se henne nedstörta i sin våta graf. Om dertill lägges att taflan tillika är ett mästerstycke i teckning, kolorit och belysning, att den är i nästan mer än naturlig storlek och att hvarje detalj är wästerligt utförd, hvarjemte den nu är placerad i den fördelaktigaste dager, så torde iet ej förundra att den väckt ett uppseende, som aldrig någon tafla tillförene i detta land. Och allt detta oaktadt har den unge konstnärn icke kunnat vinna någon belöning af akademien, ty han är polack. Ja, man satte ill och med allvarsamt i fråga huruvida taflan ens kunde få exponeras, emedan den innebar en skymf (sa: ningen är studom en sådan) mot akademiens höga, Chögstsaliga? stiftarinna, den verkliga bödeln i denna tra siska scen. Men kejsaren, derom underrätad, förklarade att det icke angick honom, vilka lågheter hans föriäder begått, och efallde taflans exponerande. Den ryska allmänheten känner numera Jlmänt furstinnan Tarrakanows historia, om för ett par år sedan blef utförligt beättad i en af de mest spridda ryska jourialerna. Väl sökte författaren dertill att örneka både hennes kejserliga härkomst och ragiska död, under påstående att hon, relan innan öfversvämningen, dött naturlig löd i fästningen. Men om hon ej var af ejserlig börd, hvarför förföljdes hon då, varför lockades hon då så nedrigt i olycan, hvarför hölls hon fången i åratal?