Aftonbladet – 24 mars 1865, sida 2

vet väl, att hvad jag nyss sade, var endast för att pröfva, huru vidt du kunde tro, äfven på ett påhitt af mig. — Du vet visst, eller borde åtminstone veta, att jag aldrig kan mena att göra dig något ondt, hvarken då jag är med dig eller då jag är ute ifrån dig. Tala en gång nu ut allt!? fon trodde sig förmärka, i den så hastigt undfallande ton, hvari han talade, något af samvetsagg, men hon svarade endast: ?Det vore mig en styggelse att tala om!? Säg det! — Det blir ej rätt förr.? Det blir aldrig rätt!? Skola vi då skiljas, tror du? Tror du, att det icke skall kosta dig något att lösgöra dig från åratals dagliga tankar?? — Jag tror, att det med tiden skall gå öfver. ?Margreta! jag må synas dig vara underlig, Men jag kunde ha slik lust att be dig om en kyss just nu?? ?Nej, Gunerus! Du skulle bett mig derom i går. Jag skulle nu anse det som ett brott, likt med ditt eget.? Ar det så?4 sade han, utan att darra på målet. Ar det så, att du tror, att jag har tagit någon annan till mig och bedragit dig under hela denna tid? Jag tror ingenting just, Gunerus! Jag tror snarast, att du har bedragit dig sjelf. — Hvad jag med visshet inser är, att det vore för en enfaldig bondeqvinna en olycka öfver all annan, att få till man en med ditt vilda sinnelag, som stundtals kan hålla på att bli galen och stundtals kanske kan vilja bruka våld mot sin egen hustru. Det är vandt för er, men det är inte vandt för oss, och jag finner nu, att de begge folkens vanor ej kunna länkas ibop.? Du vill sålunda, att jag skall gå tillbaka ut bland mina egna, som kifvas med knifvar och, när de inte räcka till, sliter ihjäl hvarandra med tänderna? Du må hellre ge mig ett annat råd!? PVäl då, Gunerus!... jag råder dig... jag råder dig, icke att gå tillbaka till ditt folk igen, men... att taga till dig henne..., som