Aftonbladet – 6 april 1865, sida 2

darra, hon såg fångdrägten, de mörka Öögonen, hvilka hade skjutit så ljungande och olycksbådande blixtar, då hans sista farväl ljöd i hennes hjerta, nu så matta, och hon såg, att Herran hade tagit så mycket af det örrädiska lånet tillbaka. Han var djupt indrad, och han syntes vara det dubbelt mera, än han var i den stunden. Gunerus och Margretas ögon hade mötts; men de närmade sig icke hvarandra, hade icke ett ord att säga hvarandra, då CarlJohan nästan förebrående hviskade: Tala till honom, Margreta ! Men hon talade icke, ty hon hade sådan stor möda att återhålla ett ångestrop. Hon var mycket svag. Fången säg det, såg en bild, hvarpå hans eget elände stod afspeglad. Han gick närmare henne, så långt han rågade, för att ej inge henne afsky, och ade lågt, afbedjande och darrande: 4Jag är mycket skyldig, men också mycet olycklig, Margrefa! Ljudet af hans röst träffade en sträng i rennes hjerta, som hon trodde för längeedan hade brustit. Gunerus såg hennes örelse och förstod, att den ömhet, som han rodde för alltid förkolnad, ånyo kom hoiom till mötes, fast i annan form, i bättre orm. Hvad kände han dervid? Han kände ällhet; ty det var försoning, föreoningen öre det sista afskedet på jorden. Margreta! ... vill du förlåta mig, innan ig dör?? Gerna — gerna — det är gjordt längedan! Sedan hon yttrat dessa ord, var det som n skrankan emellan dem blifvit nedbruten h hon vågade att rätt, ansigte mot anSte, möta hans ögon. Och det var ännu ins ögon! Nu såg hon det. I denna förrliga förödelse voro de ännu desamma. (Forts. följer.)