Aftonbladet – 3 april 1865, sida 2

uppmuntrande den blicken än var — unde dessa ögonblick uppstod det för fången: själsöga, ur det besynnerliga uppträdet om kring honom, helt andra bilder och hand lingar. Det var hans tillryggalagda lif, som i detta nu m:d underbarare klarhet än nå gonsin drog förbi hans andliga synpk:ets. Med återseendet af hans fordne välvillige busbonde, som nu skulle bli hans domare. kom minnet a! den stora slägt, bland hvil ken han förgäfves sökt efter en fader och en moder, som kunnat räcka honom en räddande hand, — af bans föregifne broder, som i stället från början räckt honom en stjelpande, förrädisk hand in på brottets bana, — af hans lilla fälisa medvandrarinna på den långa färden genom barndomen, — af havs här förvärfvade nya, men bedragna vänner, -— ef alla dem, som hade trott på honom, hoppats med honom och understödt honom.... Hans hela själ famlade i detta törflutna, utan att han visste huru han kommit dit. Han såg blott skepnaderna, kom rörde sig der, hörde blott varningarne och uppmuntringarne, som höjde sig derur; och hela tilldragelsen omkring honom hade dragit bort ur hans medvetande. Men plötsligt spratt han till och väcktes ur denna dvala vid domarens första tal: Jag behöfver ej underrätta dig, Gunerus Friberg, hvarföre du stär här tilltalad. Jag behöfver ej heller fråga dig, om du är skyllig. Du vet sjelf, att bevisen äro fullstänliga, och jag tror det gerna om dig, att du i allt fall ej förnekar gerningen. Men jag vill veta hvarföre du begick detta brott, som ej gerna kunde medföra någon verldsig förmån för dig?4 Fastän talet var lugnt och klart och tydigen icke afsedt att uppskaka, trängde det lock med möda genom den credigu dimma,