Aftonbladet – 14 mars 1865, sida 2

och skratt, så lät hon det fortgå, tilldess Gunerus kom tillbaka ned, då han helt och hållet drog unga Carl-Johan på sin sida. Då gick Niklas bort i ett hörn till Abla och förderfvade spolrocken för henne, fick förargelse hvar han tog vägen och ropade I till sist desperat: Kors, så väl han kan med ungar, den Friberg! Om sju eller åtta år kan han väl sjelf ha en så stor. Det spår den, som spår fullt så tillförlitligt, som en trollkäring. Inte så Friberg? — Gamla oldmodren eran, spår aldrig något annat, än hon på förhand vet, hon heller!? Både Gunerus och Carl-Johan blefvo alldeles kritbleka och Margreta, som visserligen fann skämtet opassande, men dock icke såg något annat deri än ett vanligt gly med ett par, som misstänktes att bli äkta folk med tiden, förundrade sig, att de begge andra kunde se så uppretade ut. Niklas smög emellertid ut ur stugan, så snart han såg verkan af sina ord, och var långt utom dörren, innan han såg sig om attingen var hack i häl efter honom. Niklas hade lemnat dörren till förstugan öppen och i hastigheten trampat på den stora gräbruna katten, som legat hela dagen utsträckt i solskenet der och tvättat sin ena hvita tass. Under det Margreta gick till stugudörren och tröstade katten, utbytte de begge ynglingarne en betydelsefull blick. Det låg en fråga i den enes blick och ett svar i den andres, ett fullt tillfredsställande svar; ty efter det voro begge under hela aftonen muntrare än någonsin. (Forts.)