Aftonbladet – 20 mars 1865, sida 2

blef så durrande i sina knän, att det icke var henne möjligt att stanna inne, utan skyndande in i lille-kammarn, innan Abla hade bemärkt något, kastade hon hastigt at sig tröjan, fick fram sax och linnetråd och ställde sig att ifrigt sy på en sidsöm, som ej var uppsluppen, just som hon hörde någon helsa i stugan och Abla, gläntande på lillekammardörren, tillsade att det var främmande. Hör hit, Abla!? sade Margreta med en vink, lågt och fort. Stäng dörren till, vet jag! Säg nu till Friberg, att jag först och främst inte fått på mig än och för det andra, att jag har så brädt på förmiddagen, att jag alldeles inte har räd att låta honom sinka bort någon tid för oss. När vi kommit hem på afton, som blir i god tid i dag, så kan han komma ner, om han vill.? Hon hade genom den halföppna dörren hört Gunerus under tiden litet bemödadt skämta med Carl-Johan, ehuru han fick föga svar. Men då Abla återkom med budet, följde intet ord vidare, utan af en häftig smöll från gångdörren förstod hon, att gästen var utgången. Västa ögonblick stod Carl-Johan inne hos henne. Det var visst allt galet detta, Margreta! sade han. Räre, jag kunde ju inte gå ut, när jag inte riktigt bar på mig. Det gick fort för dig att få af dig! Hvad menar du väl, att det så gjorde för ondt?4 sade hon. 4Jag vet inte, jag; men det kom mig före, som om det kunde vara så godt, att med ett be honom vända tillbaka. Nej, i evighet inte nu! Dertill är jag på intet vis färdig. Han må taga det hur han vill; jag må väl ha rätt, av inte ha min tid ledig för honom hvar stund, när han inte hade ledighet att titta ned hela dagen i går. Men lönar det till nägot, så kan du gå upp och tala med honom, och säga, att vi skola godt och väl talas vid i eftermiddag, när jag kommer hem.