Aftonbladet – 8 mars 1865, sida 2

också of:a uppe hos sig och då han kom derifrån, var hela hans ;jäls åstundan blott att få vända tillbaka. En qväll på slutet af vintern sutto de och väntade att Gunerus skulle komma ned med gossen, som han hade haft deruppe hos sig hela eftermiddagen. Då de omsider kommo ned, satte sig pilten att endast tyst och troget iakttaga sin vän Fribergs minsta rörelser, till dess Carl-Johan, som detta nästan förnärmade, emedan han var långt mera barnkär än Gunerus, men dock aldrig fick någon makt med pojken, slutligen sade: ?Nej, se på gossungen! Ar det inte en stor synd, att han skall vara karl ändå. Han passar långt bättre till att vara ett qvinfolk. Sitter han. inte och ser så anständigt på Friberg, att det är ett riktigt efterdöme.? Gossen begrep, att det var något, -som gällde honom, kröp ned under stolen, kunde icke fås derifrån och gret heta, strida tårar. Morbrodern blef förargad, och Margreta försökte att med sakta våld få fram honom under stolen. Men gossen svarade enligt sin vana: ?Låt bli mig; jag får fång, jag!? och gret ursinnigt. ?Carl-Johan!? sade då Gunerus. Han hade suttit och vägt på en bok framme vid bordsändan, icke lätsande bemärka den husliga taflan. Carl-Johan kröp genast fram och stod med eldröda, våia kinder och uppruggadt hår midtför Gunerus. Inte har du några fång?? ?Ne-ej!? ?Nej, det kunde jag väl tro, för det kom vi öfverens om i middags, som du vet? Ja-a!? Vill du så få sitta här hos mig? Nu svarades icke med ord; men Herlogs