Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 2

lar var hemma, och hon beredde sig att kunna få med Gud och sig sjelf ännu en gång ordna sina inre angelägenheter innan on emottog honom, som hon hade inbjudit denna tjermiddag. Då den lilla tjenstflickan, som var ensam hemma, upplåtit gångdörrarne för henne, tog hon genast vägen inåt Carl-Johans kammare med några saker, som hon skulle aflemna der, men fick till sim största bestörtning just vid den dörren se en person stående, ljudlös, blek, med djupare och håligare ögon, än en drinkares efter en genomsvärmad natt. Hon såg genast hvad detta betydde; och var det väl afsky, som dervid slog henne? Nej, långt derifrån! Det var något helt annat, som hon kände då hon såg de marmorbleka, ungdomliga dragen, nästan så unga som ett barns, men fårade af en djupare smärta, ett bittrare fjälsuppror, än ett arn någonsin kan känna. Gud hjelpe oss, Gunerus, sade hon darrande, då hon tillslöt dörren om dem. Gud hjelpe oss! Och tro aldrig, att du icke har en vän i mig, om det än aldrig kan bli mera. Gunerns kände, vid detta deltagande tal, såsom en svärdsudd gå igenom sitt hjerta. Men han bemannade sig, tog på sig en sorglös, till och med munter min, kastade undan några saker på eoffan och kastade sig sjelf ned derpå, med den hos hans folk vanliga bekymmerslösa hållningen. cNu Margretat, sade han. Du har velat se mig. Det är ovisst, om jag annars låtit se mig här.4 Detta opåräknade tilltal och det underliga, onaturliga tonfallet i hans röst, kom henne att förstulet ett ögonblick åter se upp på honom. Af uttrycket i hans ansigte för