Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 2

så grundfast och trofast, som någonsin en mans hjerta varit; och att det är på hjertats grund, och inte på en jordtorfva, som lyckan bygges. Ty tro mig, Margreta! hade du sagt det, så skulle det ha blifvit min sak, att visa att du talat sanning.? ?Jag sade väl sådant till far, Gunerus!? sade hon och drog med fingern fram och åter i fönsterkarmen. Jag sade det till far; men jag säger det kanske aldrig mera — till dig.? Aldrig mera till mig?? eftersade han. ?Vill det innebära en misstro till mig? Margreta, betänk dig likväl litet på detta! — Du vet att jag kan uppfordra hvartenda ögonblick, som gått sedan du räckte mig handen din, att vittna, om jag icke har älskat dig mer än mig sjelf. Du kan göra mig underlig af slikt tal. Det är ju ingen kärlek från gårdagen, som hållit oss begoe tillsammans; den utgjorde ju grunden till allt hvad jag i fyra är drömt, sträfvat, arbetat och lefvat för. Han ansåg detta vara det kraftigaste vapnet, som han kunde föra. Men hon kände ett kallt stål i sitt hjerta för en hvar af dess falska stötar. Jag säger dig!? sade hon kallt, ?att min tro på ditt ord är hätd.? ?Vänta litet?, sade han, bringa mig icke till yvrsel.? Jag står icke i ansvar för verkan af det, som jag kan vara nödtvungen attsäga, Gunerus! Jag säger då, att det, som varit, kan inte på samma vis fortgå. Du känner far... Du vet huru illa jag i hans tanke en gång ställde mig. Du skall inte derföre anse lenna tiden som hortkastad, Gunerus, ty ag är ändå viss på, att den tiden har gjort lig mera godt, än du skall få ondt af den.? (Farts.)