Aftonbladet – 8 mars 1865, sida 2

hvart korn, som hon kastade, så brast det med jämmer ett barnahjerta. — Men hon blef visst illa ångerköpt längre fram, för de tolf vuxna sönerna hon kunde ha haft — eller huru var det, Margreta ? ?Ja, hon fick stor ångest?, sade Margreta. ?Då är det så godt, att du inte går till qvarnen, utan blir qvar hos Erik, Abla!? sade Carl-Johan. Och nu skrattade de mycket åt Erik, som under allt detta satt och läste sin bibel, utan att höra på, huru de ställde det för honom. TDet blir nu som Niklas vill afgöra saken?, tillade Carl-Johan. Då såg Erik upp och frågade hvad de höllos om, och han såg så allvarsam och andäktig ut, att de ej fingo rätt mod att säga honom det. Då Margieta och Gunerus skildes den qvällen, hade något mera af den gamla sorgfriheten inträdt, än som på de tre, fyra sista månaderna vågat sig in under taket i Nedre Prestsäter. Efter den qvällen kom Gunerus åter ned till Carl-Johan, nästan alla qvällar, såsom de förut hade haft det, uppe i den öfre gården. Om de två, som hade blifvit främmande på en tid, i sitt inre närmade sig något mer till hvarandra, än de på slutet af det gamla äret gjort, kunde just ingen förmärka. Gunerus sjelf visste icke buru dermed förhöll sig en gång. Margreta hade, förunderligt nog, känt som om en dörr blifvit för alltid tillbommad mellan henne och Gunerus genom Herlogs död, och det ville länge till, innan den dörren på de tröga gångjernen åter ville vända sig. Men tiden öfvervinner alla svårigheter, och dag för dag gick det dock litet lättare att få dörren att öppna sig. — Då det