Aftonbladet – 8 mars 1865, sida 2

ndade med den preussiska sjöstyrkans nabba reträtt. Kapten Hammers raska erksamhet på öarne i vesterhafvet cch den ör de danska vapnen hedrand sjödrabbingen vid Helgoland den 9 Maj beskrefvos korthet. I det hela gör marinens uppträlande under kriget, om den ock ej ingrep å något lysande sätt i händelsernas gång, tt godt intryck, med undantag blott af det besynnerliga sätt hvarpå Rolf Krake? svek in uppgift vid preussarnes ölvergång från ybböl till Als. Föreläsaren gick derpå öfver till Londonconferensen, som skulle öppnas den 12 Maj, nen af lord Russell välvillgt uppskjöts till len 20 s. m., så att Preussen under tiden vann stärka sin position vid diplomaternas sröna bord genom eröfringen af de nedskjutna Dybbölskansarna (18 April), hvarpå konferensen åndtligen den 25:1e blef i ordning. Det enda resultatet at dess förhandingar blef den, på vilkor som för Danmark voro mycket hårda, afslutua vapenhvilan från 12 Maj till 12 Juni, hvilkens bestäm melser sedermera af preussarne oupphörligt hånades och kränktes. Deremot spilde konferensen förgäfves sina krafter på fredsmäkling. Preussen, som börjat kriget uteslutande för det uppgifna ändamålet at upprätthålla de så kallade öfverenskommelserna från 1851—1852, hade ej allenast vägrat att erkänna dem såsom basis för konferensförhandlingarne, utan frisade sig på konferensen säväl från dessa öfverens kommelser som från London-traktaten, hvilken det sjelf 12 är förut undertecknat i ändamål att betrygga den europeiska freden och jemnvigten. Russell föreslog då, den m 28 Maj, Slesvigs delning, och den 2 Junil gick Danmark in på en delning efter linien Eckernförde—Fredriksstad, hvaremot de tyska makterna yrkade gränsens uppflyttning mot norr ända till Aabenraa—Tönder eller åtminstone till Flensborg—Höier. Efter det Danmark mot löften ef lord Russell, som han naturligtvis bröt, den 9 Juni beqvämat sig till vapenhvilans förlängning till den 26 Juni, fortsattes förhandlingarne om Slesvigs delning. Danmark medgaf nu delning cfter Dannevirke—Slien, hvilket anbud de tyska makterna afslogo. Sedan ytterligare flera förslag om folkomröstning blifvit utan resulta: — Preussen ville att hela provinsen skulle omrösta, naturligtvis under skydd af preussiska bajonetter; Österrike ville rådfråga ständerförsamlingen; Frankrike önskade omröstning i mellersta Slesvig — framkom Russell med förslaget att låta delningslinien bestämmas någonstädes mellan I de från tysk och från dansk sida föreslagna linier af en skiljedomare, dock ej någon på konferensen representerad makt, ett förslag som de tyska makterna antogo med vilkor latt ej behöfva underkasta sig skiljedomarens utslag. Sedan Frankrike ytterligare förordat omröstning inom hvarje socken mellan de af motparterna uppställda linier, slöt konferensen den 25 Juni; följande dagen begynte krigets andra afdelning, och en dag sednare förklarade engelska miniki 1e k (0 steren att den ej ville hjelpa Danmark, liksom Disraelis adresstförslag utvisade, att ej heller en ministerförändring skulle gjort ända på Englands overksamhet. Öfverrumplingen och intagandetaf Als utgör en af krigets bedrötligaste händelser: danskarne förlorade en ytterst vigtig position, som bort allvarsamt försvaras, men nu nästan handlöst lemuades i fiendens väld (29 Juni). Föreläsaren berörde här den ringa numerären af den på Als förlagda I styrka, den föga vaksamma strandbevakningen, reservernas aflägsenhet ooh pansarI batteriet Rolt Krakes försumlighet, som till: lät preussarne att i ett antal fiskarbåtar komma öfver sundet så manstarka, att de lätt öfverväldigade de svaga förposterna. Reträtten utlördes emellertid med utmärkt omsorg och framgång, efter krigskonstens alla reglor?, alldeles som på en exercisplats. Betecknande för det sätt, hvarpå kriget ledI des nppitrån, är att befälhafvaren på Als, den vackra reträttens verkställare, general Steinmann strax derpå utnämndes till öfvergeneral på Fyen (4 Juli). Medan man fruktade ett anfall på nämnde ö, der de danska försvarskrafterna koncentrerades, gingo preussarne öfver Limijorden och förförsta gängen i Danmarks historia svajade tyska I flaggan från Skagen (14 Juk). Den 19 IJuli förlorades öarne i Vesterhatvet och deras tappre försvarare, kapten Hammer togs -Itillfånga. Under intrycket af dessa tilldragelser växte nedslagenheten och modlösheten och framkallade den situation, som tilllät kungen att afskeda Monrad och kalla reaktiovens chefer till styret (11 Juli). hvilkas program blef fred till hvad pris som helst, ehuru Danmark nu hade en re spektabel och bältre än nägonsin öfvac krigsstyrka samt dess flottas ölverlägsenhe I var klart ådagalagd. Så kom (18 Juli) er vapenhvila till stånd i Kristiansfeld, at räcka från den 20 till och med den 31. Kauffman och Quaade sändes till Wien mec de vidsträcktaste fredsfullmakter och den! Augusti slötos de preliminärer, som, der 30 Oktober förvandlade till definitiv fred .lej blott skilde Danmark från de tyska her I tigdömena, utan ock beröfvade det Slesvig -Isamt lemnade 2 å 300.000 dansktalandt I slesvigare åt dem hämndlystna fiendens för a I följelser. -) Föreläsaren yttrade sig till slut i varm: loch gripande ord, dem vi här tyvärr blot högst bristfälligt förmå återgifva, om kri d I gets följder för Danmark och för Norden mA Y ee FR a a AA oe PS mo MI mm