Aftonbladet – 8 mars 1865, sida 2

— LL —— ssevst led fram på vintern ett stycke och OCarlJohan om qvällarne var ute och talte med de hemkommande vinterkörarne från skogen eller var uppe hos fadern en stund, då blefvo de ofta sittande ensamma vid den nedfalnade spisbrasan, talade just icke så mycket, ren stego ej heller upp och företogo sig något annat. Likväl var Margreta mycket mån om att alltid ha gossen iune, och han blef den, som gaf den mesta anledningen till de få samtal de hade. En gång sade Gunerus, att äfven de bästa gossebarn syntes dock alltid ha en viss veklighet, så snart de blitvit uppfostrade af endast qvinnorna i huset. Längre fram i tiden få de också vanligen mindre: styrka att bära lifvets bördäå eller kämpa emot frestelsen. : Margreta suckade, ty hon fann att det läg sanning i hvad han sade; dock medgaf hon det ej. Hon anmärste just förhållandet med hennes egen gosse, hvilken alltid hållits i kraftigare tygel af modren, än af den stackars fadren. Men hon kände inom sig, att tygeln på den sista tiden blifvit längt mera eftergitvande. Hon sade det likväl icke och de talade den gången ej mera derom. — I stället frågade han henne, lik brodern en gång, utan någon den ringaste häntydning He den fråga han gjort henne qvällen före erlogs död, om hon, så ung, aldrig trodde, att hon skulle träda i brudstol mera. Han gsorde denna fråga, enkelt och fritt, som om han varit en annans böneman eller endast af nyfikenheten hos en gammal vän. Och det kom henne att svara lika tvångfritt : ?Det steget skulle jag icke tro, att jag gagnade mig med att taga en gång till, svarade hon. ?Det är vanskeligt att förändra den vilja Gud sjelf visat. Och en