Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1869, sida 3

Är det möjligt att hämma barntiggeriet? Härpå swaras obetingadt ja. Huru skall det hämmas? Hämmandet är omöjligt, få länge al mosor utdelas åt de tiggande barnen, ty få länge sådane lemnas dem, få länge gå de naturligtwis sjelfmant eller och utfösas de af föräldrar att wandra på tig garftråten. Ty hwar och en, fom gifwer en almosa åt ett tiggande barn, han loctar derigenom barnet till fortsatt tiggeri och, hwad wärre är, han drager barnet in i alla olyckliga följder, som detta tiggeri har för barnet med fig för fram tiden. Upphör att gifwa allmosor och barnen skola ide tigga! Stall man då ide öfwa ett kristligt förbarmande? — Så frågar man. Nej! — Barnen ffola ide swälta. Det lristliga förbarmandet skall ide förswinna, menniskokärlekens heliga eld bör aldrig slockna. Men understödet åt den behöf wande skall på det sätt lemnas, att det länder till gagn och wälsignelse och icke till förderf för den understödstagande. Fattigwårdsstyrelsen har fig till pligt att wårda, det hwarje behöfmande — barn, älderstigen, sjuk, arbetsförmögen t. o. m. arbetslös — person icke behöfwer lida nöd. Lemna då åt denna styrelse din skärf,, ehwad den är större eller mindre, och lät den utdelas i rätter ordning. Will du icke detta, — utse då något eller nägra barn, som i ditt hus får en måltid om dagen, äta och gå hem igen. Endast inga almosor åt de kringgående! Jag skulle wilja tillåta mig komma med ett förslag, nemligen detta: betala högre fattigskatt! Betala den med 25, 50, eller 100 procent mer än den är, lät fat tigmårdsftyreljen taga den om hand, fom manligt, oc) må denna styrelse få ordna, att — enligt lag — intet tiggande eger rum. Medlen att få ordna äro många. Ötas fattigffatten, få sker rättwisa äfwen i fattigunderhållet; ty då bidrager hwar och enligt fin förmögenhet, wil fet ingalunda är fallet då almosor gif was. När almosor gifwas, händer när stan alltid att den, fom har 500 rdr ins komst, ger lika mycket almosa fom den, hwilken har 5,000 rdr efter 15,000 rdr inkomst. — Sanningen häraf fan ide jäfwas, ty den ligger hwar man för ögonen. För denna gång kan det sagda wara nog. — Jag blott återgifwer def Hufs wudinnehåll: Gif icke allmosor åt de fattiga barnen, utan ordna fattigwården så, att man kan med gladt hjerta och godt samwete wisa barnen till deras hem, om de ändock stulle komma tiggande. Sådan är ren tanle, jag mer än en gång förr uttalat, men igentagit nu, — igentagit, oaktadt jag torde få säga: Ho tror wår predifan? — Jag met wäl, att den ide smakar alla, jag wet, att den ene skall tala om obarmhertighet, den an: dre om öfwerdrift i framställningen, den tredje ... o. s. w. Jag wet dot att somliga menniskors tadel skall man akta som beröm, och somliga menniskors beröm ffall man akta fom tadel; och derjemte wet jag med mig, att min framställning är gjord af en ogrumlad menniskolärlek, hwillen den inser, som will se. 4)