Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1869, sida 3

— Ack tala. — Nåväl; det synes mig vigtigt att veta om tjenstombytet skulle behaga den Store Örnen och om han godvilligt skulle mottaga en efterträdare. — Huru skulle detta tillgå? — Hr grefven begifver sig ensam till skansen. — Det är bästa sättet att icke bringa kommendanten i frestelse. — Men jag kan icke presentera mig såsom en skogsströfvare, anmärkte Louis; chevalieren känner mig och hvilken förevändning skulle jag taga? — Min Gud, ingenting är lättare än att få en förevändning. ... Ni önskar se er omkring och finna äfventyr. De fleste adelsmän, som kringströfva i skogarne, hafva intet annat ändamål. Dessutom kan ni icke komma i förlägenhet för att finna upp en historia; ni skall utforska den Store Örnen och utröna om ni kan säga honom allt och, i motsatt fall, komma tillbaka till oss. Detta råd syntes vara det enda antagliga med afseende på de begge flyktingarnes ställning. Åfven Henriette fogade sig deri; hon hade en stark och beslutsam själ och gjorde icke bruk af det vankelmod, den motsträfvighet, hvilken flertalet af qvinnor anser såsom ett privilegium för det könet. Då hon en gång försonat sig med det oroande i tanken på att lemna sin äl