Norrländska Korrespondenten – 24 december 1863, sida 2

Tjefwulfft! ropade han slutligen. De ffurkarne tro att jag är i Havanna eller åtminstone långt nog borta från dem att ej funna förderfwa deras spel. Men tålamod. Om de denna gången ej Ajort upp räkningen utan wärden, få mill jag wara en hyankce. Men lägg rodret öfwer och beslå seglet. Titus, styr rakt på den der lilla ön, tag sedan fikar ren och kasta ett öga efter skonaren. Du har wäl eldpilen fill hands, för att kunna gifwa fignal? Ht i ordning, massa, allt i ordning! ropade den lydige swarte, och efter några minuter gled det wackra fartyget under de nedhängande pilarne på en liten ö, der det snart fästades och låg säkerhet. Derpå sprungo männerna upp på stranden och här gjorde Laniera dem bekanta med sin plan. Han sjelf kunde naturligtwis, så länge det war dager, ej wisa sig i land bland sina fiender. Quagas deremot, som bott der ifrån barndomen och till stor del war uppfödd i den gamle plantageegarens hus, wäckte ingen misstanka, och om också de der boende förmodade att han umgätts med den flyktade fpanioren, få trodde de dock att venne senare, fom de fade, befann fia i Mexikanska wiken för att undgå deras hämnd. De anade ej att han förnummit den gamle mannens död. Quagas skulle derföre landa der med föngtiufwen, som Laniera just köpt i Natches för detta ändamål, under det spanioren sjelf skulle ligga dold i fartyget tills det blifwit natt; sedan skulle han gå i land, föra sin älskarinna till båten och med henne söla att samma natt hinna till RewOrleans. Der lån ångbåten Cuba, hwilken följande morgon, kl. 6, stulle afgå till Texas, och war han en gång ombord der, få blef hwarje förföljelse omöjlig, emedan han endast behöfde tränga några få mil in