Norrländska Korrespondenten – 24 december 1863, sida 2

iktar icke den tröttande hettan. Han tulländar sitt dagsverk och gläder sig it aftonstundens vederqvickelse. Hans hammare danar mot släggan, hans väfspole ljuder fran tidigt om morgonen intill den skymmande fristunden. Den ensamme tänkaren, den lärde, embetsmannen, konstnären, äro sysselsatta med sitt kalls bestyr; de lefva största delen af dagen icke för sig, utan för sina medmenniskors välfärd, säkerhet, upplysning och bildning. Öfta blir dem dagen för kort och de beröfva sin sömn ännu en del af natten, för att sluta sitt arbete i lugn stillhet, medan andra menniskor stärka sina tröttade lemmar genom hvilan. Allt är verksamhet. Huru kan lättingen vara väl till mods bland flitiga menniskor, de der synas med hvarje blick förakta honom sasom en onyttig medlem i samhället. Han klagar öfver ledsnad, medan den arbetsamme beklagar tidens flygtighet; han söker blott nöjet utan att finna det i full renhet medan den arbetsamme finner, utan att söka det. För denne är redan medvetandet af hans flit en stilla förtjusning, och hvilan efter arbetets mödor en vällust, om hvars tillvaro lättingen icke har någon föreställning. Den, som har krafter och icke brukar dem, står der lik en tom siffra; han bedrager verlden på den vinst hon borde hafva af honom; han motsvarar icke Försynens afsigter; den, som icke: gör så mycket han kan, liknar en dålig gäldenär, som afbetalar något ät sina borgenärer, för att desto säkrare kunna bedraga dem på det öfriga. Iana dig åt nyttig sysselsättning! Försprid icke din kraft genom för många eller småaktiga bestyr, och sträfva i obetydliga ting icke efter förträfflighet. i nrullända det du förehar, utan att göra konstlade förslag och utan fruktan för svarigheterna!