Norrländska Korrespondenten – 16 april 1862, sida 3

stodo öppna, och de hörde röster innanför — Ange: linas röst, wänd till Agatha: Smwad war det för en båt fom nyss lade till här under mitt fönfter? fade Angelina i en något ängs lig ton. Det war min! utropade Stephan Dandolo, skjutande undan Leonardo. Srefwe Dandolo! nästan skrek Angelina, under det att hon drog sig tillbaka utaf förskräckelse. veSanora Angelina, wi hafwa kommit för att wisa wår erkänsla för etert beföf, fare Stephan med ett småleende, men ifall jag skulle blifwa ohöf: ligt mottagen, har jag fört en män med mig för att skydda mig. En wän! — hwad för en mwän? Jag, min Unaclina — mir tillbedda, min älskade, min mata! utropade Montecali, i det han trärte fram. Leonardo! och öfwerwäldigad of de Häftiga rö: relserna under aftonen, föll Angelina, till hälften sanslös, uti hans armar. Hon hemtade sig lifwäl snart åter, wäckt till besinning of fin glödande älffares tyssar. Stepban, sade hon i det hon reste sia och ute sträckte fin hand, detta är nobelt, detta är ädelmodigt; men hwarför uppförde ni er ide få för ett år sedan 2 vetöna signora! jag förstår eder förebråelse. Ni menar, att om icke jag warit, skulle ni nu hafwa warit en lydli ig maka åt honom som ni äl skar. Emellertid är det just er tilllemmande man, fom jag i trinmf för med mig i fliptåg. s(Forts.)