Helsingborgs-Posten – 10 april 1866, sida 3

farande upolata huset till herrberge för fremmande? Vi skola finna huset öde. Ensan emottager ingen i sin förtvislan ... Vå frukost är sanska illa hotad ..... Men hvad gör det? .. Vi måste fortsätta vår marsch ... Men dessförinnan skola vi orientera oss .... Der ha vi solen .... Enkans boning är alltså i denna rigtning ..... Ja verkligen tror jag, der ha vi bergen, der vi gjort en sådan skön jagt. Vi måste nedstiga på slätten och gå till höger . . . Raskt, och vi skola ätminstone komma nägonstädesSolen var ännu icke uppe, men landskapet öfversvämmades redan af detta glänsande sken, som föregår soluppgången. Man såg i fjerran i skogsbrynet vid ingången till en dal några indiska odjur, som druckna af blod, skyndade att återsöka sina kulor, likasom om naluren förbjudit dem att med sin närvaro störa den sköna högtidsstund, då solen går upp. De jättelika träden, kringströlda utan tal på en slätt utan gränser liknade orörliga och tysta hofmän, som väntade på en konungs uppstigande. Under några af sina märkvärdiga synpunkter, liknade landskapet en skön qvinna, som bereder sig att emottaga sin make; hon rullade upp sina rika, blonda lockar af mais och rig; hon hängde kring sin hals en liten slingrande flod liksom ett halsband af silfver; hon fäste midt emellan tvenne förtjusande kullar en präktig bukett afaloe, utsprukna som det anstår en brudbukett: hon beslöjade sig med en äng liksom med en cachesolen, son med tusende inväfda blommor. bå solen, sem utan att tröttna stått upp sedan sex tusen år, för all gifva sig sjelf skådespelet a I detta okända, sublima landskap — då den strå