Helsingborgs-Posten – 10 april 1866, sida 3

Ett 50-ärigt minne från Strömstad. Bohus läns tirning meddelar under denna rubrit följande tivningen meddelade berättelse: Då jag flutat andra delen af fru Emili Flygare-Carläns Stuggfpel, dessa få intressanta och lifliga stildringar uf personer oc häntetser unter tiden från 1807 till 1816 och 1817, förun: drate tet mig, att bon glömt mwirröra en hänkelse, som bort warit fästad i hennes minne, få mycke: hellre som ten inträffade just på hennes Ive för relsedag. Ett halft sekel skiljer det närwarande från ven tidpunkt, tå ren hänketse tilldrog fig, som jag nu will berätta, och må den wörrare ål: drige man, fom terwid spelade hbufwurroller, före låta att jag framrrager en händelse från förgångna titer, hwilken troligen för länge sedan fallit ur den gamles minne, men hwilten rod aldrig här glömmes så länge nägon af dem lefwa fom be wittnat densamma. Det war år 1816, då säsom tullförwaltare här stätes anställtes en ung man, hwars lifliga mä serte, gora hufwud och utomordentligt fänaslante sällskapston, gjorde honom allmänt firad och efter: sökt i vetta lilla samhälle. Den 8 Mugqufii war eu qwalmig och bet vag. Wi få wäl som andra statsboer, hwilka egde landtställen nära staren, hare om eftermirdagen wistats rer, och begäfwo of sent hem. Magot efter mirnatt wäcktes stadsbocrna af ret här owanliga skriket från stadens brandwakter: Elven är läg! Pastigt war den lilla befoltningen på fötter. Elren bade utbrutit i en uthbusbyggnad, fom äfwen antändt skolhuset, hwilket låg straxt bredwid och hwarifrån troligen någon brand kastats öfwer kyrkogården och antändt kyrkan. Den ticen funnos inga sprutor, men pytsar och ämbar anwäntes i def ställe. Stadens borgmästare, biträdd af de yngre och raskare bland borgerskapet, hare retan börjat ordna dubbla rader at folk från brandfrället ner till sjön och föranstaltat om mats tenkars ditförande. Brandsegel woro hemtade och stiegar uppresta mot taket af ret midt emot ten brinnande uthusbyggnarden liggande twåwåningsboningshuset, och tet raska sjöfolket beredte fig att på be reran anbragta stegarne upptlättra på tatet för att anspänna brandjeglen, vå man hörde ett mumlande uppstå bland folthopen, fom stannade orörlig liksom fattad af en panisk förskräckelse. Orsaken härtill blef snart bekant tå flera röster hörtes ropa: Spring, spring, källaren är full af frut. Nägra började att aflägsna fig vå hurtigt den unge tullförwaltaren sprang fram midt ibland ren twetande sollhopen och med kraftig stäm