Helsingborgs-Posten – 5 april 1866, sida 3

rens. som aldrig lemnat sin bostad i tredje våningen vid piace du Marche-Neuf. — Godt, sir Edvard, men hvart vill ni då komma med edra eviga preludier? — Jag vil komma till flera ting, min bästa herre; framför allt vill jag underrätta er om att i hela derna orkan af kärlek, som rasar kring va. jag är den ende, som bevarat min kallblodignet och milt hjerta fritt... Igär bedrog jag er .... jag är icke kär. — Ni är icke kär? . . — Jag var det ännu aldrig: det är min princip. Jag har lemnat London, emedan Addisson uttråkade mig med sin observationsbok, som ingenting observerade. Jag ville studera menniskohjertat i det indiska Asien, en verld för sis, der blommorna äro träd, der bäckarne äro floder, der floderna äro haf, källorna äro vattenfall. hundarne lejon, kattorna tigrar och hästarne elefanter. Händelsen har slungat mig in i denne nabobs hus och jag ser der sedan trenne månader en komedi spelas, bredvid hvilken Missanthropen endast är ett A. B. C i intrig. vi med våra bleka, rakade och tunna ansigten, röja i hvarje ögonblick vära små inre strider; inenniskorna här med sina kopparbruna drag undandraga sig det skarpaste ögas granskning: aldrig man ser ett veck på denna yta af metall. Jag måste vara trollkarl för att kunna gissa mig till ett enda ord af min granne. Ni sinner då hvilken triumf för mig det måste vara då jag öfverraskar en tanke på dessa bronsansigten! Jag skulle vilja votera mig sjelf staty och altaren. Gabriel gjurde ett ganska otvetydigt fecken till otålighet, och Klerbbs, som märkte, att hans