Helsingborgs-Posten – 17 mars 1863, sida 3

J 7) bär nu en kladning som nedtill är garnerad med rosetter af korablommor jemte: Uäa sleiser. Denna gången visar sig mamen tacksam och ropar till henne, utan att drtill uppmanas: Du är himmelsk ! 2 — Ilvad säger du? frågar hon högst misbelåten. Penna klädning år helt och hålet forfelad, den år så illa tillskuren och af en asskyvard färg. Den gör mig minst ett år äldre. Jag nästan blyges att så visa mig för dig. — Din goda vilja att behaga mig år tillräcklig. — Alldeles icke, min vän, handlingen måste motsvara viljan. Jag skickar detta förstörda plagg i morgon tillbaka till sommerskan; hon kan göra med det hvad hon behagar. llon åt sin middag med dåligt lynne, och på aftonen klädde hon sig i balköstym för all gå på ministerns soirte, denna drågt bestod uti en hvit tyllkladning med ett guldnåt. I hvarje maska af nåtet var en liten rosett och i hvarje rosett tindrade en liten guldstjerna. En riktig seedrågt.; ÅOU Fres mera på sömmerskans räkning. Det scr ut som om jag hade fyra fruar om dagen, tänkte mannen vemodigt, då han med markisinnan steg i vagnen, Detta oaktadt betalte han till sin hustru lerminsvis de för henne bestamda nälpenningarna. Men lank — vid årets slut ofverräckte sömmerskan honom en extra råkniug af 60,000 Fres, för oforutsedda toalettomkostnader. Markisen visade sömmerskan på dörrn, ropade henne likval efter en stunds besinning tillbaka betalade, men med den anmärkning, att detta var den sista skuld at sådan beskaffenhet han betalade. Isynnerhet en post på rakningen väckte hans hapnan; på rakningen figurerade en solskärm sor 5000 Fres. Sedan denna uppoffring var gjord försökte markisen, utan skållande eller brummande, i all vänlighet, men fast och bestämdt forohålla sin maka att hon for framtiden måste sälta en gräns för sin elegans. Hon afhorde honom med lugn, men såg med förvåning på honom; sedan kastade hon sig till hans bröst, omfamnade honom med all omhet, suckade, grät och bad om sorlätelse. Endast af karlek till dig har jag begått denna dårskap. Jag svär att detta skall blilva den sista. Och hon lade sin hand på hjertat. Allt var förlåtet och fredsfördraget beseglades med en kyss. Men enart strålade åter den unga frun i hela sin elegans. Året gick till ända, och sommershan, oheveklis som ödet, öfverlemnade åt den åkta mannen en ny råkning på 160.000 Frcs. Smekmånadens sista qvartal på den ahlenskapliga himlen hade nått sitt slut. Markisen nekade att godkånua denna rakning. Sommerskan vädjade till domstolen, men blef, for det goda exemplets skull, bortvisad. Från denna stund grät icke den unga frun mera, hon tillställde inga scener. Hon fortfor att allljemt envist tiga stilla. Om mannen talade till henna, latsade hon att hun icke hörde honom; om han frågade efter någol svarade hon likgiltigt — ja och nej; var fråga om att spatsera, hade hon hufvudvärk. rr one —