Parifer: ZHavottens Hemligheter eller Skarprättarefamiljen Sansons memoirer (1685—1847.) (Öfwersättning för N. HeljiugborgssPofteu.) (Fort). fr. ur 30) ESlutligen kunde han ide längre ftäfja fin otålighet, utan frågade Charles Sanson om de andra kärrorna woro förut. Då han till swar erhöll, att der ej fanns någon annan än den, hwaruti de åtte, blef han mycket orolig, och då åtdonet wände från Tannevicstajen, in till Greveplatjen, uppreste han jig med utomordentlig ansträngning på arme bugarne, så att han lunde kasta ögonen på schadotten. Då han nu endast warseblef ett bjul, bleknade han och stora swettdroppar ruls lade utför Hans ansigte; han började att ide längre lunna nedswålja saliven och mumlade flera gånger: — De sörrädarue! Den Hittills så starle mannen blef nu mwerte ligen swag, da han öfwertygat sig om, att han i den stora tragedien, hwarnti han skulle spela bufwundrollen, ide hade några medspelare. Det bchöfdes blott en förändring i denne fomediants progrant för att förmå honom att låta modet falla och känna fruktan för döden.