Gotlands läns nya tidning – 15 september 1865, sida 2

Dels på grund af denna erfarenhet, och dels för att från tvåskiftesbruk kunna öfvergå till cirkulationsbruk, der det blef nödvändigt göda stora arealer, ehuru tillgången på gödsel under de första åren icke kunde blifva stor, hvarföre det äfven blef nödvändigt göda tunnare än vanligt och söka draga största nyttan af det lilla, som kunde bestås, beslöt jag att försöka med att låta gödseln en längre tid ligga ofvanpå innan den nedkördes. Det torde här vara stället anföra de hypoteser, som dertill förmådde mig, hvarefter det praktiska utförandet och deraf erhållna resultater i korthet skola anföras. Jag antog nemligen den satsen som sann: att kreatursspillningen den må nu vara Järsk eller brunnen, förlorar så obetydligt genom afdunstning, att man i praktiken kan anse förlusten jör noll, samt att den dleremot genom urlakning förlorar sina mest värdefulla beståndsdelar. Och man har skäl att tro på dess sanning, då utan att tala om de kemister ex professo, som genom vetenskapliga undersökningar konstaterat den, äfven åtskilliga författare i landtbruksvetenskapen, hvaribland må nämnas Stöckhardt der Chemische Ackersman 1855 och 1856 års ärgångar, anföra noggranna undersökningar, som gifva samma resultat. Med detta antagande är det temligen påtagligt, att spillningen, då den tår ligga ofvanpå till dess den är i det närmaste urlakad, skall göra mera effekt och äfven under en längre tid komma vexterna till godo, än om den nedplöjes. Gödseln verkar ju dels genom att lemna direkt näring åt växten, och dels genom att kemiskt sönderdela sjelfva jordarten, hvarmed den kommer i beröring, och dervid sätta i för växterna njutbart skick det, som erfodras för deras oorganiska beståndsdelar, hvartill åkerjorden torde få anses vara den hufvudsakliga och outtömliga källan. Nedplöjes gödseln, så undergår den täckande jorden till största del denna inverkan och just den del af jorden, der kornet gror och der den unga brodden skall söka sin första näring, är den, som fått minst med af gödselmusten, hvilken naturDet förhåller sig med gödseln, som med hvarje annan från växt eller djurriket vuunen produkt, att jäsning och förruttnelse endast kunna försiggå under samtidig inverkan af atmosferisk luft, värme och fuktighet; och den å åkerfaltet utbredda gödseln kan vidare icke taga någon hetta, såsom då den ligger upplagd i hög; hon förlorar derföre icke heller derigenom några gödande beståndsdelar, utom det som i alla händelser bortgår vid sjelfva utbredningen, ifall gödseln förut tagit hetta. (Se vidare härom Arrhenii tidskrift 3:dje häftet för 1848, sidd. 164— 167). Redan Thaer anmärker ock (Den rationella Landthushållningens Grundsatser 8 600), att farsk gödsel, som icke kommit i jäsning, äfvensom gödsel som redan sammanbrunnit, ej förlorar utan snarare vinner, om den utbredd å åkern utsåttes någon tid för atmosferiska luften. Schwerz (Anleitung zum praktischen Ackerbau I. 141) är äfven af denna mening, och det i Schweiz vedertagna samt der mycket prisade bruket att öfvergöda hampåkrarna, liksom allmogen hos oss öfvergöder rofäkrarna, samt vanliga sättet att öfvergöda råg i Westfalen, såsom ock bruket att öfvergöda gräsoch klöfvervallar 0. s. v., (detta satt att gödsla åkern brukas äfven i Finland och kallas der takgödning, eller att gifva åkern takgödsel), visar mer än väl, att gödseln, äfven anbragt ofvanpå jorden, är verksam. — Äfven sednare, år 1861 verkstallde försök såväl i Pomern som i Skottland hafva utfallit till förmån för ladugårdsspillningens qvarlemnande en längre tid på falten, innan densamma nedplöjes, (se härom Landbruks-Akademiens Tidskrift för 1862, N:o 1, sid. 17), och flera hafva i stöd af dessa äldre och nyare rön med god framgång företagit sig att låta den bredda stallgödseln ligga qvar orörd, tilldess fälten bearbetas för närmast kommande skörd. Den i sednare tiden gjorda uptäckten om jordarternas förmåga att absorbera (upptaga och qvarhålla) de ämnen, som från gödseln efter hand lösliggöras, förklarar orsaken till förbemalde praktiska erfarenhet. —m— 7Z——— —p2—q— — Midt emot Gustaf satt den vneste sonen Ba