Gotlands läns nya tidning – 15 september 1865, sida 2

Midt emot Gustaf satt den yngste sonen Bo och betraktade sin bror med oafvända blickar. Det låg någonting så genomborrande i denna blick, att Gustaf lät sina ögon liksom halka förbi Bo, fastän de sutto midt emot hvarandra. Men han kände dock i djupet af sin varelse, att Bo såg på honom. Det var hos den 17-årige pojken någonting, som gjorde att hans ögon talade tydligare och gjorde ett djupare sår i Gustafs samvete än allt hvad de andra sade. Denna förtrollning måste brytas: Bo måste tvingas att slå ned ögonen. Kära moder! sade derföre Gustaf plötsligen, vi afbryta nu detta svåra ämne; men säg mig: min kära broder Bo har ej sagt ett enda ord; är han ännu mållös? är han ännu icke rätt klok? sitta ej skrufvarne riktigt fast på den unga telningen ? UGustaf! sade modren, håna icke; Gud gifve att du varit mållös då du stod och vittnade emot dina välgörare. Det är en sak för sig, min mor, sade Gustaf rodnande; men nu är frågan om Bo. Ar han rätt klok? Ilan sitter och blänger på mig, som om han såge ett spöke. eHan är mållös, stackars Bo, men han har lika stort förstånd, som du, kanske större, och ett hjerta, som du skulle i din sista stund vilja tillbyta dig. Gustaf teg.