igtvis följer den urlakade nederbörden och således allt mer och mer sjunker på djupet, mer eller mindre derifrån hindrad af hårrörskraften och de kemiska krafterna, allt efter de ämnen hvaraf jorden består. Kunde man åter låta spillningen ligga ofvanpå så länge, tills största delen af musten vore urlakad, är gifvet att de öfversta tummen af ytan företrädesvis skola bemäktiga sig gödselns lösliga beståndsdelar, samt till följe af solens och luftens starkare verkan, på ytan också vidkännas en kraftigare kemisk förändring, än då gödselmusten verkar på djupare liggande jord. Söker man nu bibehålla denna jord på ytan och endast omblanda den med den qvarvarande urlakade gödseln, synes den unga deri lefvande plantan vara så väl som görligt försedd med näringsämnen, under det att den del af spillningen, som sjunker med nederbörden, alltid måste hålla sig närmare ytan, än om den genom plogen genast innan urlakningen börjar nedgräfves 3 å 4, vid vårdslös plöjning ofta 5 å 6 tum. Ar nu satsen: att kreatursspillningen intet eller obetydligt förlorar genom afdunstning, sann, så synes det således alltid vara en fördel att verkställa bredningen tidigt, och sedan låta gödseln ligga så länge som möjligt, oberäknadt den stora lättnad i arbete som derigenom uppstår. Det är visst sannt, att mången skall misstänka satsens sanning, enär i gödseln bildas det värdefulla ämnet kolsyrad ammoniak, som är flyktig, och hvars bortgång, jemte det äfven värdefulla svafvelammonium, tydligen kännes genom lukten. Jag har ock sjelf gjort mig detta inkast. Men vid närmare eftersinnande finner man, att lukten, som under bredningen är stark, ganska snart försvinner efter sedan gödseln legat bredd, och man dertill vet huru oändligt små qvantiteter erfodras för att sprida en stark lukt, så att, t. ex., 2 korn mysk kunna under flera års tid lemna mycket märkbar lukt i ett stort rum, som ofta vädras, utan att derunder särdeles förlora i vigt, inser man lätt, att gödselförlusten genom afdunstning i praktiken kan anses för noll, ehuru näsan lemnar ett annat utslag. Härtill kommer, att den utbredda gödseln mera undergår en förmultning än en sönderdelning genom jäsning, och att dervid företrädesvis alstras saltpetersyrade salter, som icke äro flyktiga, hvarföre ock kort tid efter bredningen lukten upphör, sedan under jäsningen, (hvarunder gödseln, som man säger, brinner) alstrad kolsyrad ammoniak och svafvelammonium aflemnat den knappt vägbara qvantitet, som genom lukten förnimmes ochi praktiken intet betyder. Forts.