Gotlands läns nya tidning – 15 september 1865, sida 2

han var född S:t Eriks afton, och hvad var då naturligare än att Eriks den 14:de, skrockfull i allt, sästade sina ögon på gossen och tog honom till sitt hof som page. Ilär deltog han snart i alla de mörka planer som korsade sig i Göran Perssons sluga hufvud och Kung Eriks misstänksamma hjerta, och när slutligen utbrottet kom, åtog han sig att vittna mot sina förra välgörare, Sturarne, och uppträdde vid Göran Perssons sida för att förtyda hvarje deras handling, hvarje deras ord. Han var skulden till att Sven Ribbings alla barn icke mer än en gång kunde samlas på det gamla Fästeryd; han var liksom död för fadren. Men nu var han detta oaktadt arfvinge och inställde sig för att skifta arfvet efter den, hvars vrede han trotsat. Vid det långa bordet, der den i svart och med ett hvitt sorgedok klädda modren, Fru Anna Gylta intog främsta platsen, sutto nu åter barnen samlade, men tysta och förstämda. Den ende, som ej lät något bekomma sig, var Gustaf af Svansö, som skämtade öfver tadrens förvisningsdom och var intagen af den brännande glädtighet, som, lik den blåa lågan på kolhögen, fladdrade öfver ett glödande hjerta, en nedbrunnen sällhet. Bröder och svågrar höjde sina röster mot hånet. Sjelfva Fru Anna bad med blicken sin gon att tiga; men han fortfor i den gladaste sinnes stämning att tala om, att menniskan ändå en gång måste dö och lemna sitt gods och sina gårdar till andra och sjelf ligga maktlös i grafven. 7