Gotlands läns nya tidning – 13 november 1862, sida 3

Stjerna natten efter C. F. Dahlgren. När menniskan inbergat sina kärfwar och sitt gräs jemte all den wälsignelse, som genom solens stralar, himmelens dagg och jordens fetma blifwit henne förunnad, och hon fran sitt arbete om skördeqwällen återwänder hem, då framträda stjernorna på fästet för att liksom draga hennes blickar från de afbergade fälten, der ej någon blomma, något behag eller någon sång mer gå henne till möte, till en tacksam atanke på honom, fran hwilken allt det goda härflutit, hwaraf hon kommit till delaktighet. Hwarje stjerna är liksom en påminnelse om en särskilt gåfwa. Alla stå de der som hopbundna filfwersar. Skulle ej under ett sadant ögonblick den djupaste tadfambhets-kinfla intaga hennes fjäll! Men det är ide blott hos den idoge arbetaren wid fin plog eller fin lie fom en sadan wäckelse bör lifwas: denna fänfla är ges mensam för alla. En wår har förflytt, en angenäm sommar är förgangen, hösten har nu inbergat hwad som är öfrigt, nöjet är flyktadt, glädjen förwissnad, jorden har intet mer att erbjuda, lif wet fattas af ett högtidligt allwar, det blickar omkring fig och fer