endast förstörelse, hjertats suckar dö bort i stormwindarne, dess läng: tan söker förgäfwes efter en enda qwarblifwen ros i den förmörz kade öcknen. Da framgå pa fästet dessa lysande wäsenden, hwilka med sitt stumma sprak lära att hwad som blef dödt pa jorden, lefwer anyo upp i höjden. Sjertat binder fig ide mer wid de föremål, hwilka förwissnat: det fäster fig wid den lysande blom strande stjernkransen i rymden. Odia medför en far stjernafton ett eget upplyftande och tröstande behag. Wäl ingifwer han ej nägra för blotta sinnligheten närande känslor, men han gifwer dem mer rena och ljufwa. Det är liksom skulle det jordna wilbekanta fädernehuset anyo öppna fina portar. Dunkla längesedan förblekuade minnen wäckas. Det är fom om alla de gamla barndoms-mwännerna och barndoms-föremalen ånyo församlade fig. De swäfwa likt Ossians mwälnader öfwer molnens silfwerfält, och i hwarje stillare fläkt, fom framgar, tyda wi oss höra röster från en annan werld. Ögat flyttar fig ifran den ena glittrande punkten till den andra och finner fig ej mättad af åskadandet. Det är med menniskan fom med elden: dess låga brinner uppåt. Derföre fit hon en upprätt ställning, och derföre möter henne, ehwart hon går, päminnelfen om hennes högre upphof. GSkall man rätt njuta of en klar och behaglig ftjern-afton, få må man wälja det öppna fältet, helst dessa Höjder, der offerflame man pa hjertats altare lättare tänder sig. Stadslifwets oroliga buller med sitt öfwerflöd eller sin nödtorft, sin fafänga eller fin lätt sinnighet maste aflägsnas sa wäl fran blicken fom fjälen, och nu må ögat ur stoftet höja sig till det ewigas och oändligas första trappsteg, till det lysande firmamentet med alla sina myriaders myriader werldar. Hur ringa, hur obetydlig, hur swag länner du dig icke i detta ögonblick, och likwäl pa en gang högre och ädlare och starkare än allt detta som du ser! Ty du har en ande, hwilken med sin tanke kan sträcka sig bortom och öfwer allt detta och förnimma, om odså blott i en stugga, den skönaste, den ljufwaste af alla tankar, alla tankars tanke, grundoch begynnelse: Det finnes en Gud till — en skapare — en styresman! Det är natt ... doc ej deruppe, ehuru det sa tyckes dig! Ar det ljus i din själ, få är det octsa ljust för dig i stjernornas wägar, filjwer-fanden wid ewighetens strand, de heligas kronor, skaparens outtömliga warde. NReligions-läraren och skalden borde wara astronomer, dock ide i ordets wanliga bemärkelse. Ty intet upplyfter mer till höga tankar, intet stiljer lättare guldet från slagget än en blid in i det oändligas rike. Men för bada har ett fyndafall försiggatt. Den förre har blifwit en wältalig wäderprofet öfwer de dagliga oms gifwelserna; den sednare har smutsat sin lyra med det jordiska stoftet, och i strängarne sjunga blott lockande sirener. Samtiden förstar det ej, efterwerlden skall fälla en sträng dom. Johannes sag en gang en ängel uppstiga fran solens uppgång, morgonrodnans och ljusets säte. De hafwa legat äfwen wid af tonrodnans bröst, de hafwa wakat, de hafwa sjungit i lågan af millioner stjernor, dessa serafer och cherubimer, och de waka, de siunga ännu ära åt honom, som allt uppehaller, famt, frid i nat ten åt det trötta, men förhoppningsfulla hjertat. Ssterländska fabler måhända? När skuggorna betäcka jorden, lysa blott ftiernorna; men när dagen aterkommer med solen, flodna de, ty deras ljus behöfwes ide mer. Frithiofs fangare förstod stjernornas tal, då han uppskref den berrliga Stjernfängenw. Men äfwen dess tonsättare förstod det. Nu framgår hwarje wers som en flytande stjernbild, och själen tjusas i anblicken och dröjer sa gerna qwar derwid. Hwarföre förstå ide alla skalder få wäl fig sjelfwa? Smilken stor och kring hela jorden ljuflig stjernsång stulle det ej då blifwa! De skola också, sedan de lyst mangen wandringsman till sitt härberge och månget blödande hjerta till sin hwila, en gang slockna dessa stjernor, dessa wakande härolder .. och hwarföre? Ty äfwen de wänta på en aterförnyelse. Wid deras graf skall en gång också siungas: Min kläder klädas af — stoftet, mullen, det förgängliga — och hwad blifwer då öfrigt? Urbilden, det oförgängliga. Obegripliga gator och dock för aningen klara, fom stjernor nedgå ende och äter uppgående, när lösen j eder? Här ide, men en gång der ofwan, der wägarne blifwa ljusa och blommorna wid deras sidor ftjernor och en ny sol blir synlig, hwilken i fin ewiga middagshöjd kastar fina angenäma stralar på de af eter: beklädda himmelsblå kullarne.