Gotlands läns nya tidning – 13 november 1862, sida 3

Den fattiges flyttning. Hyrorna stiga beständigt, och lika beständigt förfalla de gamla husen; man måste flytta. Det är snart gjordt. Hela bohaget kan dragas på en kärra af far och äldsta pojken, och mor bär småsakerna och sådant som skulle kunna skadas genom stötarne på gatan, således glas och tallrikar och de få med glas försedda taflorna, som prydt väggen i det gamla hemmet. Lilla flickan kan just ej bära något tungt; men katten skall ändå med, och hon bär kisse, väl invirad; ty han kunde förkyla sig i morgondimman. Och det är en katt sen, så förståndig, att han ej har maken. Så tänker den lilla flickan. De äldre, sjelfva gamla mor är med och skjuter på, hoppas något bättre — en trappa mindre, och således mindre besvär att bära ved och vatten, — eller en trappa mera än förut, ett sundt läge och vacker utsigt öfver en hop tak. Huru det än kan vara: visst är det bättre, än förra stället. Och så flyttar den fattige hela lifvet igenom — det skulle bli allt bättre och bättre — och ändå är det samma gamla visa, och under tiden blir man gammal; barnen flyga ut i verlden, man blir ensam också, och slutet blir då, att man med from glädje tänker på den sista flyttningen: då ingen är rik