Gotlands läns nya tidning – 16 maj 1861, sida 3

kade betor smakar långt angenämare än af färska betor. De sednares oangenäma lukt och smak äro hos hårdt torkade betor nästan helt och hållet försvunna. Torkningen medför äfven den fördel att betorne en längre tid kunna förvaras på ett torrt ställe utan att skämmas. Då man vill hafva saft af torkade bitar måste hvitbetsstyckena ytterligare sönderskäras i bitar af en ärts storlek. Derefter begjutas dessa med en tillräcklig mängd vatten, på det att de må svälla och blifva mjuka. Då detta skett läggas de i ett kärl med dubbla bottnar, så inrättadt som förut är beskrifvet. Men i detta fall är det iindamålsenligare att lägga ris på den lösa bottnen än halm. — Man utbreder den fuktiga hvitbetsmassan jemnt, öppnar tappen och påspäder försigtigt vatten allt efter som den bruna saften rinner ut. Småningom försvinner sötman ur massan och i den bruna saften finnas upplöste så väl det socker som öfriga lösliga beståndsdelar, hvilka funnos i de torkade betorna. Man fortsätter betornas urlakning så länge som man af saftens smak och färg finner det nödigt. Den bruna saften sättes nu på elden och inkokas. Efter kort tids förlopp afsöndra sig några olösliga beståndsdelar dels i form af skum, dels som flingor i vätskan. Man befordrar denna afsöndring om man, sedan saften en längre tid kokat, tillsätter så mycket Jalkratten att vätskan blir neutral, eller blott svagt rodnar blått lackmuspapper. Vid betornas torkning bildas alltid syra, om torkningen sker aldrig så försigtigt. Fastän denna syra finnes mer eller mindre i alla rära vegetabiliska näringsämnen och är helt och hållet oskadlig, så är hon likväl här icke på sin plats och genom kalkvattnet blir saften från henne befriad. Efter dettas tillsättning lemnas saften en lång tid orörd, på det att de afsöndrade delarne må sätta sig och vätskan genom silning befrias från bottensatsen. IIärpå inkokas den åter tills den erhållit nödig fasthet. Man bör icke heller härvid röra för mycket i saften, hvilket gör en större försigtighet vid eldningen nödvändig.