Gotlands läns nya tidning – 16 maj 1861, sida 3

Till en ung Flicka. IIur sköna äro ej vår barndoms år, Ett paradis, der himlens englar leka, Der glädjens fagra ros i blomning står Och hoppets vestanvindar vänligt smeka! Du är på gränsen nu af denna tid Och från dess tjusande, dess rena fröjder, Ifrån dess drömmars oskuld, lekars frid Du stiger ut på lifvets kalla höjder. Behåll dock ständigt minnet i ditt bröst Utat din barndomsdar, de oskuldsrena. Ack! detta än ditt lif till lifrets höst Kan göra rikt på frid och fröjd allena. Blif ständigt god och mild, blif som du är; Blif som du varit i din barndomsdagar, Då skall en gång, när lifvets sol gå ner, ij något minne följa, som anklagar. Då andra fela, deras felsteg glöm, Och döm ej hårdt, som verlden fåviskt dömmer. Blott den är verkligt mild och god och öm, Som andras fel och oförrätter glömmer. Var glad och låt ditt öga, azurblått, Som himlens hralf, med fröjd se ut i lifvet, In glädjen, njuten dock med sans och mått, Det bästa är, som Gud har menskor gifvit. Men glädjen är dock ständigt ej vår lott, Odelad njuts den blott i fadersborgen, in annan gäst vi ock på jorden fått, Un blek och dyster — och hans namn är sorgen. Ian kommer ock till dig, jag vet det väl, Ty ingen skonar han, den bleka gästen, Men står du honom mot med modig själ, Ilan flygtar snart till sina kulna nästen. O blif städs så, liksom du varit har, Då skall ditt lif en silfverström framflyta, Der solen speglar af sig rik och klar Och vestan krusar mild den rena yta.