För några och 20 år sedan kom en gammal bonde, med vacklande steg, stödd vid sin staf, till stadsporten i en större stad. Då tullnären tittade ut genom sitt fönster och blef gubben varse, ropade han till honom: llvarifrån kommer du, gubbe?. — eIfrån skogen der borta, svarade gubben. — Hvart skall du gå? fortfor tullnärn. — Inte längre än hit, svarade bonden. — Och hvad har du här för ärende? — Jag ärnar anklaga min egen son. Ty, ser ni, jag har för flera år sedan till mina söner afträdt allt hvad jag ägde, för att få tillbringa mina gamla dagar i ro. Den äldsta fick fastigheten, med hus och bohag, åker och äng; han gjorde sedan upp med sina bröder och förband sig att försörja mig till döddagar. Men det vill han nu ej vidare fullgöra, och hos mina andra söner får jag icke heller någon hjelp. Derföre ärnar jag nu vända mig till höga öfverheten. Men, säg mig då, hur gammal är du, min vän? — Store Gud, svarade bonden, öjag är nu 73 år. — Nå, sade den sluge tullnären, då kan jag lemna er besked, och ni behöfver intet vända er till öfverheten. Ni vet ju, att det står i den heliga skrift: Vårt lif varar 60, högst 70 år. Således har ni redan lefvat 3 år för mycket. Gubben såg förskräckt på tullnären och sade med en sorglig röst: Ja, om så är, så gör jag väl bäst uti att vända om. Vår Herre måtte väl snart taga mig till sig; hvarefter han satte sig på en sten utanför stadsporten för att hvila. Vår Herre uppfyllde kort derefter gubbens bön, och tog honom till sig; men på samma sten, der gubben hvilade, sitter nu, alla Söndagar, hans äldsta son och tigger. Här visar sig, att äfven ett annat Skriftens ord ej bör föraktas, som lyder: Du skall hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå, och du må länge lefva på jorden. — Men häraf följer äfven, att den som föraktar och förskjuter sina gamla föräldrar, den drabbar en motsatt lott; honom går det illa i verlden, såsom vi se af sist anförde berättelse; ty ett sådant barn lefver och går hädan utan den välsignelse, som medför lycka i lifvet och lugn i döden. (Ur Westerviks Veckoblad).