Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

ÅAOAOO — rådsbänkon i riksdagen och tror sig vara nadelfast. Men den utgöres i alla fall ieke af mer än tio — ett allt för ringa antal i jomförelse med det stora och ständigt tillväxande antalet af staterådssäteefterfikare. Oppositionen får återigen ett anfall af lynnesyra, flägten sättes i gång, och dermed är den nya ministören äfven bortblåst, hvarefter monarken tillagar en ny ministår, om hvars förflygtigande oppositionen snart går i författning. Det måste likväl blifva olägligt i längden, torde mången antaga, att sålunda blåsa ner och blåsa upp ministöror? Visst icke. De nya statstjenarne äro fullt medvetna om, att de antagas egentligen endast på månad, och i olikbet med andra tjenstehjon fästa de derföre mindre afseende på ett höfligt och godt bemötande än på lönen, Emellertid är icke det parlamentariska styrelsesättet ännu hos oss infördt, och våra politiskt skriftlärda — de äro alltid framme med sina alkylande doktriner! — påstå ganska bestämdt, att det parlamentariska väsendet ligger i seden, icke i lagen, att det måste komma som en naturlig följd af politisk uppsostran, och att den är det just, som ännu saknas hos oos. Det var således icke tänkbart att mot ministoren kunna använda ett medel, som ännu icke fanns till. Man måste derföre foga sig efter omständigheterna och bygga sina förhoppningar på — konstimtionsutskottet och voteringslyckan. Itskilliga tecken vid riksdagens början antydde, att ett par af Första kammarens ledamöter i utskottet möjligen skulle intaga en sådan ställning till mivistören, att åtminstone några förkrossande anmärkningsanledningar kande vinna majoritet och således hos riksdagen blifva anmälda. Men absolut nödvändigt var det likväl, att Andra kammarens ledamöter i nämda utskott punktligt lydde order och voterade gemensamt enligt den store andens sagifrelse. Vid föregående riksdag hade hrr Ekhrenborg, Huss, Nils Larsson i Tullus och frib. v. Schultzenheim, ehuru af landtmannapartiet insatta i konstitutionautskottet, visat sig bebäftade med det stora selet att resonera i stället för att blindt lyda, och med den vorkan, att åtskilliga anmärkningar icke framkommit. Denna brist på disciplin måste afhjelpas, och 2å insattes i de nämda herrarnes atälle hrr Jonas Andersson, Ola Andersson, A. Bäckström och S. F. Norin. Denna komplettering var särdeles ändamålsenlig så till vida, att de fyra nyssnämda egde den egenskapen att lyda utan att rosonera, och från förpligtelsen att granska rikets grundlagar och deri föreslå ändringar — ett åliggande som tillkommer utskottet — frikallades de sannolikt, Hutvudsaken var, att vid alla förestående voteringar inom utskottet med visshet kunde påräknas, att de tio från Andra kammaren alltid lade tio jaeller nej-sediar i urnan — beroende sedan på den förseglade sedelo, hurudant utfallet skulle bli. Med de friska krafter, som utskottet er hällit, borde granskningen af de i statsrådet förda protokollerna blifva särdeles uttömmande. och ministörens ställning i samma mån betänklig. Man kom till denna åsigt äfven af den företeelsen, att dechargebetänkandets öfverlemnande till riksdagen dröjde ovanligt länge. Dertill bidrog likväl sannolikt väsendtligen en tilldragsalse, af de mest skarpsinniga icke ens anad, men hvilken icke blott korsade utan äfven vände upp och ner på mångas planer, — ja, man kan säga: den förstörde landtmannarådets operationaplan och grusade deras förhoppningar, Justitiestatsministorn Adlercreutz hade ansett nödvändigt, att ett sådant tillägg i 80 5f Reger.-formen borde införas, hvarigenom den möjligen blifvande nya armsorganisationen erbölle samma konatitutionola helgd, som indelningsverket i nämda paragraf tillförsäkrats. Det af K. M:t i sådant syfte afgifaa förslaget till stadgande i grundlagen blef af konstitutioneutakottet till antagande förordadt och af Andra kammaren utan diskussion förklaradt hvilande till grundlagsevlig behandling; men i Första kammaren rönte förslaget motstånd, emedan det ansågs icke nog betryggande; det skulle möjligen betrygga sjelfva armåorganisationen, men icke bereda någon trygghet för medlen att bringa denna organisation i verksamhet, anmärkte man. Justitieministern erinrade häremot, att han redan vid föregående riksdag såsom ett vilkor för den blifvande vrmåorganisationen uttryckligen fästat, att densamma skulle gifvas enahanda skydd i grundlagen mot ensidiga förändringar af konung eller riksdag, som för närvarande är indelningaverkat tillförsäkrad. RR RO RR — j jag var mycket upprörd, då jag återsåg min