a medlemmar af statsrådet dele kunna förutsättas hafva vissa förbindelser med pressen, hvilket låter deras enskilda meningar träda allttör bjert i ljuset, dels hafva visat sig alltför raska att med en viss brist på hållning stöta ifrån sig en del vänner inom riksdagen, som de annars möjligen skolle hafva kunnat påräkna. Såsom en mycket betänklig eventualitet framhållor slutligen ÅSamtiden, att man tyckt sig skönja, att icke blott ett parti inom riks dagen utan äfven — hvilket måste väcka någon förvåning — en eller annan medlem af konungens rådkammare skulle arbeta på att kupprifva1873 års riksdags beslut angående. grundskatternas och indelningsverkets upphäfvande. Det var med betänksamhet som Samtiden slöt sig till dem, som uppgjorde denna öfverenskommelse, då det här var fråga om ett stort kapital eom staten skulle eftergifva. Det ligger mycket allvar i den varning, hvarmed tidskriften nu tager afeked, då den hoppas, att vederbörande måtte betänka sig två gånger, innan de gripa sig an med den förutsatta upprifningsplanen. Såsom man lätt srestas att tänka, förefaller det ock oss, såsom om Samtiden i de betraktelser, af hvilka vi här sökt att gifva en — tyvärr alltför knapphändig — öfveraigt, framstode såsom en tolk af de åsigter och uppfattningar, som en tid gjort och sannolikt under den närmaste kommande tiden fortfarande komma att göra sig gällande inom det flertal af Första kammaren, som uttalat sig för grundskatternas afskaffande och under den sista tiden oftare än förut synts i vissa frågor velat gå medkammaren till mötes. Dessa uttalanden så derigenom ett tillägg i betydelse, som icke blir mindre, då här ärligt och rent, dels gifves luft åt en billig harm öfver det öfvermod och de besynnerliga anepråk, som landtmannapartiet synts lägga i dagen, dels gifves skäl för den mindre regeringsvänliga ställning, som Första kammarens flertal synes hafva intagit. Om vi uppfattat rätt, då vi här velat se något mera än ett blott och bart uttryck af tidskriftsutgifvarens personliga åsigter, är det ett ytterligare skäl för oss att beklaga, att tidekriften härmed upphör. För vår ringa del må vi bekänna, att vi ibland tyckt oss behöfva en lättfattligare redogörelse för stämningen och uppfattningen inom Första kammarens flertal, än vi af riksdagsredogörelser kunnat inhemta. Den senare, mera fristående delen af BSamtidens nu omtalade uppsats skola vi vid tillfälle taga oss friheten att fullständigt återgisva.