Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

Vi lemnade i slottet sju eller åtta tjenare, bland hvilka en liten kammarjungfru, Antoinette, en parisiska, som var en rätt täck, rätt förståndig, fiffig och tilltagsen flicka. Hon underlät ej att tillropa mig: frukta intet, monsieur, jag mottager preussarne, och jeg skall veta att tala med dem, de skola ej knipa en tändstioka. Morgonen derpå ankommo vi till Trouville. Min hustru föll i en allvarsam sjukdom och under fjorton dagar var jag mycket orolig. Kvarje vecka fick jag bref från Antoinette, Monsieur behöfver ingenting befara, sade hon, allt här går väl, vi ha haft lyckan träffa på en präktig preussisk öfverste och på högst älskvärda officerare. Det är den herrn, jag har att tacka för att mina bref komma fram till mensieur o. s. v. Och trädgårdsmästaren skref: Monsieur har Antoinette att tacka för mycket. Det är hennes id6, som räddat allt. Jag vågar ej skrifva mera till monsieur, ty preussarne skulle kunna läsa mitt bref, fastän, tack vare Antoinette, jag just ej kan säga, att preussarne visat sig hårda mot oss. Omkring den 20 oktober hade min hustru fullkomligt återvunnit sin helsa; en morgon packade jag. min kappsäck och jag reste; jag önskade återse mina kamelior och framför allt var jog nyfiken att få reda på denna Antoinettes ide, som räddat allt. Jag förbigår skildringen af min resa. Den var i öfrigt rätt originel. Jag var sju dagar på vägen mellan Trourille och Corbeil; tre gånger arresterades jag såsom preussisk spion af fransmännen och fyra gånger såsom fransk spion af preussarne. Ändtligen var jag vid målet för min resa;