Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

2—— 2 prossorgan förbehållet att uppbäras af hans lysande förmåga. Emellertid torde den uppsats, med hvilken hr Bergstedt låter ÅSamtiden taga afsked af läsarekretsen — och som under ötverakrift Utsigter för den närmaste framtiden berör förhållanden, som i densamma äfven förut ofta varit föremål för behandling — af den uppmärksamme läsaren befiones vara af den art, att af densumma framgår, att utgifvaren icke ser denna framtid i så ljusa färger, att deltagandet vare sig i det politiska lifvet vid riksdagen eller i det politiska skriftatälleriet för den tänkande fosterlandsvännen framstår såsom synnerligen lockande, om också icke någon misströstan spörjes i de väl affattade asskedsorden. Vi vilja nemligen icke anse, att den här och der framskymtande sarkasmen innebär nägot tecken till en sådan misatröstan; vi kunna det så mycket mindre, som förf. uttryckligen uttalar sina förhoppningar, att de moln, som han-här och der skönjer, icke äro så hotande, som de vid en flygtig blick kunna företalla. Gerna hade vi velat återgifva denna uppsate i dess helhet. Dese länga tillåter oss det icke, men vi kunna icke underläta stt påpeka vissa punkter, hvilkas betydelse ingen kan underskatta. I främsta rummet framstår, att hr Bergstedt anser de kommande valen till Första kammaren — och till stor del ätven valen till den Andra — blifva ett prof för den nya riksdagsordningen, i jemförelse med hvilket hon bittills icke haft någon pröfning utt bestå. Förf. framhåller, hurusom Första kammarens första sammansättning ställde densamma vid regeringens sida, hurusom denna dess ställning hos Andra kammaren framkallade någon misstro och ovilja, men burusom efter förändringen inom statsrådet 1870 och urtima riksdagen 1871 Första kammarens ställning till regeringen förändrades. Man hade då trott, att förhållandet mellsn kamrarne skulle blifva något bättre. Riksdagebeslutet af år 1873 om grundskatternas och indelningsverkets afakaffande hade härtill bort ytterligare medverka; men, heter det, icke tillfredsstälde med den oerhörda makt, som redan nu gällande grundlagsbud tilldela den sveneka allmogen, synas dera riksdagsombud vara deciderade att med uteslutande af alla andra samhbälleklassers rätt till talan göra sig allena beslutande i den svenska riksdagen. Det är de från Andra kammarens fertal utgående tarfliga agitationerna för valen till Första kammarep, som framkallat detta uttalånde. För en dylik agitation af synnerligen krass beskaffenhet redogöres äfven utförligare. Häraf får förf. älven anledning att kasta en blick på de fordringar, landtmannapartiet öppet ställt på Första kammarer, eller dess anspråk, att sist nämda kammare måtte förvandlas till ett lydigt bihang till den andra. Dertill avses naturligt nog bär i landet våra framstående män med bildning och sjeliständig borgerlig ställning icke komma att medverka, Den rene bonden torde ej beller, af skäl som anföres och förut blifvit anförda, vara mycket benägen att taga plate i den icke aflönade Första kammaren. Den klass, ur hvilken voteringemaskinerna då skulle komma att tagas, får derefter en föga smickrande karakteristik, på samma gång som det framställes såsom säkert, att ett mycket stort antal riksdagsmän i Första kammaren, som skulle kunna ha utsigt att bli återvalda, skola afsäga sig att i fråga komma. Derefter vore möjligen att vänta en sammansättning af Första kammaren, som skulle villigt biträda att nedsätta census och bestämma arvode för nämde kammare, och dermed vore andan och väsendet i 1866 års rikedagsordning väsentligen förändrade och oöfverskådliga utsigter öppnade för en semhällsutveckling, hvars beskaffenhet och följder vi hvarken kunna eller vilja förutse. Hr Bergstedt tror dock, att den redbara delen af svenska allmogen skall betänka sig, innan den låter leda sig till en dylik förändring af sambällsskicket, synnerligen som landtmannapartiets äregirighet borde vara någorlunda tillfreds med den magt, det redan har, då det bör kunna hafva hela stafsbuchällningen i sin hand och särskildt de löneförhöjning behöfvande embetsmännen, Såsom en af de mindre ljusa punkterna i våra samhälleförhällenden anses äfven den ställning regeringen så småningom intagit, då medlemmarne af konungens rådkammare framstå såsom på intet sätt sinsemellan eniga. Då ven stark representation fordrar en stark regering, hade det varit act önska, att enigheten skänkt regeringen sin styrka, men att så icke synes vara förhållandet, beklagas, på samma gång som det betenas, att vissa