Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

AAA nn nn nn Då Antoinette såg mig inträda, rodnade hon starkt, och lät undfalla sig utropet: Mensieur, det är monsieur! men hon hemtade sig snart, lemnade bordet och skyndade mot mig, kastade sig om min hals och började med häftighet omfamna mig under utrop: Ack, hvad jag är lycklig att få se er! Och hon omfamnade mig åter, hviskande mig i örat: omfomna mig då, omfamna mig ömt . . Då omfamnade jag henne och hon började åter att omfamna mig tillbaka och fortsatte att sända mig små hviskningar: Se mera rörd ut än såder, jag är er niöce, smek mig, det tager sig bättre ut, det är för att rädda er frus dismanter. Vi slutade icke att omfamna hvarandra i dessa preussares äsyn, hvilket föröfrigt var långt ifrån obehagligt, då Antoinette var en intagande flicka. Alla officerarne tycktes vilja säga: Hvad han är lycklig som så förtroligt kan omfamna den täcka varelsen! Och jag famn mig naturligtvis ännu mera eggad deraf. När emellertid två eller tre minuter egnats åt dessa omfamningar, blandade med förtroenden och förklaringar, tog Antoinette mig vid handen, lät mig göra en rund omkring bordet och bad mig taga plats bredvid sig; härpå presenterads hon mig med mycken värdighet och behag för en hvar af mina preussiska värdar: Herr öfverste N. N. vid dragonerna, herr major N. N. vid husarerna, o. 8 v. Jag var som drucken och jag försäkrar er, man bör förlåta mig att jag sålunda under en hel timma kunde sitta vid detta bord, midi ibland alla dessa dragoner och husarer. Jag