Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

Göteborg den 29 December 1874. En synnerligen märklig politisk och litterär föroteelse inom vårt lands press skall med näkta års ingång icke vidare framträda. Tidskriften Samtiden-, utgifven at C. F. Bergstedt, skall upphöra. Vår hittills så vorksamme, onekligen mest framstående politiske skriftställare har, förklarligt nog, tröttnat vid ett värf, eom kanske tog hans tid, hans porsonliga arbete alltför starkt i anspråk. Vi taga nemligen för gitvet, att Samtidens uppbörande icke innebär någon farhåga å utgifvarens sida, att hans verksamhet på detta område skulle hafva förlorat i betydelse, eller att den politiska strömsättningen skulle blitvit sä stark, att han ansett arbetet fruktlöst och derföre helt lugnt dragit sin vackra farkost i land. Det är honom nog icke obekant, att den krets af läsare, som följt honom, om den också icke varit så talrik, dock varit vårt lands på samma gång mest bildade och mest allvarligt politiskt intresserade allmänhet; och det må tilläggas, att det icke har varit någon grupp af ensidig partifärg, som onaam uppburit Samtiden, utan att densamma äfven inom motsatta politiska läger haft ifriga läsare och beundrare. Läsarekretsens beskaffenhet har sålunda gjort, att när Samtidentalade, så borde dess utgifvare baft den tilltredestöllelsen att känna med sig, att man uppfattade, hvad han på sitt ggläasande apräk hade att säga, och att sjelfva hans sätt att framställa sin rikedom på tankar allmänt uppskattades. Samma beskaffenhet hos läsarekretsen gjorde väl ock, att det inflytande tidskriften utöfvade, då dess utgifvare hade en bestämd afsigt att utöfva ett sådant, genom belysning eller utredning af en del frågor verkade kraftigare, om också mera medelbart än det mera anspråkalösa skriftatälleri, som vänder sig till en större allmänhet. Medvetandet af denna tidskrittens betydelse föreställa vi oss såsom klart hos dess utgifvare; och han är säkerligen icke heller okunvig om, att det inflytande tidskriften utöfvat icke aftagit under dess fyraåriga verksamhet. Det är af denna anledning, som vi tro, att det icke varit leda eller trötthet vid en politisk skriftetällareverksamhet af detta slag, isom låtit Samtiden upphöra, utan att detgvarit det trägna, förenade författareoch redaktionsarbetet, som börjat kännas för tungt för den, som, efter en så omfattande verksamhet på detta område, väl kunde göra anspråk på någon hvila. Denna vår öfvertygelåe låter oss ock jhoppas, att C. F. Bergetedts politiska skriftställarbana härmed icke är slut, om det också icke blir något bestämdt