Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

Och dessa båda preussiska händer räcktes alltjemt mot mig, som i min patriotiska ifver höll bakom ryggen, på så långt afstånd som möjligt, mina franska, riktigt franska händer. — Beh! fördomar, yttrade öfversten och brast ut i ett högljudt skratt, jag ser hur det står till, fördomar! — Det är bra, mycket bra. Ni skall lägga bort det der. Men kom då, kom då genast. Vi sitta nu till bords. — Ja, men jag kommer ej hit för att frukostera . . . — Ni vill icke frukostera med oss. — Återigen -fördomar! Men ni bör väl taga ert parti ; baronessan frukosterar ju med oss och hon skall bli så glad att se er! — Baronessan! ... En baronessa, som är glad att se mig! Men utan att lyesna till mig, vinn att svara mig, hade öfversten tagit mig under armen och förde mig genom min salong; han öppnade dörren till min matsal och utropade: — Fru baronessa! Det är er onkeli Det är herr Rivet! Jag såg då åtta eller tio preussiska officorare sitta vid mitt bord och midt ibland dem satt Antoinette, Antoinette, som paraderade i min hustrus sammetsklädning, med min hustrus diamantörhängen, fingrarna besatta med min hustrus alla ringar, min hustrus svarta perlband om halsen och alla min hustrus armband om handlederna, rubiner i håret och bröstet besatt med safirer. Antoinette var ej mera Antoinette, nej, hon var ett juvelerarefönster, en butik från rue de la Paix,