Göteborgsposten – 29 december 1874, sida 1

QWL: — Förslag till verkliggörande af detta vilkor bade nu blifvit framlagdt, men yrkande på afslag hade framställts, m nu — yttrade hr excell. — ett sådant afslag blefve kammarens beslut, skulle väl då regeringen, eller åtminstone jag för min del, kunna fortsätta arbetet på en ny organisation af försvarsverket i den angifoa riktningen, eller, skulle regeringen afbryta arbetet på en sådan organisation, fastän icke det ringaste deraf ännu blifvit för riksdagen synligt eller understäldt dess bepröfvande? Jag ber att få lägga kammaren på hjortat den förveckling som genom ett sådant beslat kunde uppstå. Med den särdeles knappa majoriteten af tre röster (46 mot 43) förkastades likväl förslaget, och hade således de 46 såsom sin åsigt uttalat, att den trygghet, som det k. förslaget i grundlagsväg skulle bereda den blifvande armorganisationen, icke ansågs tillräcklig. Men ingen enda af dem hade ens antydt, huru den erforderliga tryggheten skulle åstadkommas. Ibland afalagamännen fans sannolikt endast ett ringa antal som tänkte på, att en ministerkris genom voteringens uttall måste inträffa. De flesta insågo alls icke konseqvensen af ett afslag; men detta förbiseende vittnade kanske om litet kortsynthet och om större obekantskap med excell. Adlercreutz fasta karakter. Det bär ofvan citerade yttrandet var likväl så bestämdt, att det icke kunde missförstås. Men hvad som otvifvelaktigt motiverade afslaget, hvad ock af diskussionen oförtydbart framgick, var det rådande misstroendet till Andra kammarens ordhållighet och aktning för armsorganisationen, ssdan grundskatterna och ind slnmgsverket definitivt blifvit etterskänkta. Grefve C. A. Mörner erinrade om Första kammarens Åuumerieka underlägsonhet och om de kompromisser vi äro så benägna at ingå. Gretvo Henning Hamiltons misstro gick så långt, att han oförbehållsamt uttalade, att samma trygghet (för arworganisationen) som är indelvingsverket i grundlagen tillförsäkrad, näppeligen kan någonsin tillvägabringas, och deri har han troligen rätt — förutsatt att Andra kammaren frsmdelss icke respekterar ord och aftal, utan betraktar det antagna landtförsvaret endast som en penpingefråga, hvilken ligger inom området för svenska folkets sjelsbeskattningsrätt, hvarigenom alla anslagen til försvaret ensidigt kunna af riksdagen indragas, när den anser utgifterna till försvaret icke vara af behofvet påkallade. Emellertid inträffade, såsom bekant är, att genast efter den ofvannämda voteringen i Första kammaren, excell. Adlerereutz för konungen anmälde sitt beslut att frånträda justitiestatsministersombetet, hvilket beslut äfven gick i verkställighet. Den ministerkrie, som nu uppstod och hvartill Första kammaren, utan att vilja framkalla en sådan, likväl gifvit impulsen, var särdeles ovälkommen för landtmannapartiets stormän. De hade visserligen beslutat, ett em dylik kris skulle utbryta, men den skulle omfatta hela ministören, hvars fall de allena ville räkna sig till ära och äfven skörda fördelarne uf. Dessa stormän hade dock ingen andel i excell. Adlercreutz afgång. Han hade bäfdat ett förelag, som konstitutionsutskottet och hela Andra kammaren hade godkänt: han hade kämpat och fallit för en grundsats. Men landtmannapart:ets stormän ville alls icke, att ministöron skulle falla för någon grundsats, utan för ett misstroende votum, hvartill initiativet borde utgå från konstitutionsutskottet. Andra kammarens majoritet är visserligen icke fiakänslig, men såsom ett bevis på förtroende till denna majoritet kunde omöjligen Första kemmarens beslut, i fråga om tillägget i 80 8 Regeringsformen, betraktas. I början gestaltade sig emellertid den genom excell. Adlercreutz afgång uppkomna ministerkrisen särdeles gynsamt för alla dem, hvilka icke hade något emot att blifva inrymda i konseljen. Ett vidsträckt fält öppnades för den politiska sporten, och ministerlistor uppgjordes i långa banor och af den vidunderligaste beskaffenhet. Snart blef det kändt, att konungen bemyndigat presidenten frih. De Geer att bilda en ny minister; man tog nu för afgjordt, att detta uppdrag utan svårigbet borde kunna fullgöras. Vid riksdagens början hade ett parti konstituerats på oppositionel grund, hvilket kallade sig De Geerska partiet, utan att den, efter hvilken partiet benämde sig, deremot protesterade. Partiets mantal var ganska stort, och det borde således, Åyckte man, vara ganska lätt att ur detsamma taga flera ministöruppsättningar. Men till allmän förvåning blef det till och med officielt meddeladt, att frih, De Geer afsagt sig det honom af konungen lemnade uppdraget — det mest an—!6ä 2 —