Göteborgsposten – 12 december 1874, sida 1

qA med 65 porträtt och 30 illustrationer, utkommen på Em. Girons förlag i Stockholm. Detta album är nästan en antologi och meddelar en mängd, i allmänhet väl valda utdrag ur svenska skaldeverk efter Creutz Gyllenborg-Oxenstjerna-perioden, jemte skaldernas oftast väl utförda porträtt i träsnitt, ehuru dessa stundom icke äro till igenkänlighet trogna. Utgifvaren, hr C. Eichhorn, har isynnerhet inlagt förtjenst om val af våra nyare skalders och poetors eller diktares bästa alster, hvilka det är oss en sägnad att så här se samlade, emedan en hvar derigenom manas till jomförelser, hvilka säga oss, att våra i den poetiska konsten förfarne moderne diktare i afseende på versens formella bebandling uppnått en märklig utvecklingsgrad, i det språket böjer sig nu så mjukt och smidigt under diktarens hand. Vi förorda nu som förut på godt samvete detta intressanta album, ett litet porträttgalleri på samma gång, hos den bokköpande allmänheten. En annan sedan förlidet år ganska välkommen julgäst är Nornan, svensk kalender för 1875, innehållande talrika textbidrag från flera af våra mera ansedda författare samt illustrationer af P. D. Holm, Egron Lundgren, N. W. Mandelgren m. fl. Etter ett ganska vackert poem af Nybom, meddelas ett dylikt af Fjalar, som här allegoriekt tecknat de sociala brytningarne i vår tid och gjort det med talang; hvarpå följer ett postbumt verk af Sehlstedt, en skildring af hans resa till Ryssland, hållen i den vanliga, af rimoch orim blandade stilen, kauske den mest äkta perlan. Vi kunna ej neka oss nöjet att göra några utdrag. Så utbrister skalden, hänförd vid åsynen af månen, som under en vacker afton försilfrar vågtopparne: Månen är min bäste vän: Gammal kärlek aldrig rostar. Ingenting bans vänskap kostar, Aldrig han mig svikit än. Tyst han går med lugn och sans, Som det höfs en vakt om natten, Och jag vågar nästan att en Punktligare aldrig fans. Älskar att på fredlig fot Jemt sin pligt mot jorden fylla. Ingen honom kan beskylla, Att ha gjort en mask emot. Titta hur han vandrar der Uti ljus och klarhet bara. Tänk hvad månljust der skall vara, Då det är så månljust här. Gerna jag med honom böt, Der han går i molntulubben: Herre Gud, hvad han är söt, Den, som finge pussa gubben! Och sitt besök i Kronstadt samt de intryck han der erfor skildrar han sälanda: Uti Kronstadt jag gick, fast ur himmelens sky Regn och hagel i ymnighet föll, Och jag staden besåg, fast mitt resparaply Jag beständigt för ögonen höll. Och jag sjöknektar såg med förträffligt humör Defilera min näsa förbi, Och en sällsam musik blåste takten framför Medan trummorna stämde uti. Och de blåste, så ögonen hvälfde sig ut, Ett entonigt tutteritu, Och tutteritu blef det ända till slut, Och jag hör samma toner ännu. Jag officerare såg i kapotter och gull, Jag såg folk uti tvister och skämt. Jag såg barn uti smuts och kaptener på lull, Och madamer i trasor alltjemt. Och på dockor och skepp gaf jag granneligt akt, Jag såg dufvor i tackel och tåg. Jag såg kranar till sjös, jag såg kejsarens jakt, Jag såg bördingar fulla med råg. Och jag såg en basar med allt möjligt uti, Jag såg nunnor och sjömän på kryss; Jag såg tågverk-och skion, jag såg träsnideri, Jag såg skodon, som luktade Ryss. Och hotell Rosalie jag bland annat besåg, Under det jag kring gatorna strök. Med mitt sällskap jag åt kaviar och pirog Och drack rönnbärslikör på försök. Och värdinnan charmant emot gästerna var Hennes namnsdag det var samma dag. Och på tyska hon bad oss en stund stanna qvar Och så bjöd hon på vin öfver lag. Och en sjöofficer, som var Finne till börd, Slog sig ned utan tvekan och söl. Att Stockholmare se, blef han slutligt så rörd, Att han rakt af förtjusning blef knöl. — vp.