AE — Vid den tid då vestra stambanan skulle anläggas och öfverste Ericson vid ett tillsälle uppehöll sig här i staden, hade han då redan fästat afseende å fördelarne af en kort och snabb kommunikationslinie emellan Borås med dess industriella omnejd och Göteborg. Att en jernvägsanläggning i denna riktning skulle bära sig, insåg han med sin säkra framtidsblick allt för väl, och det enda som förekom honom tveksamt var om banan kunde gå fram vid Mölndal, ty här borde den ovilkorligen, enligt hans åsigt, nedlöpa. För att vinna underrättelse härom utsände han tvenne ingeniörer för att undersöka terrängen omkring Mölndalspasset. Dessa herrar företogo resan i vagn upp öfver Kallebäcks höjder till det s. k. Blommaskogs, sedermera gjordes en liten titt nedefter Stensjön, hvarefter återresan togs genom Mölndal till staden. Efter denna lusttur, hvarvid ej ens en ytlig öfversigt på omgifningen blifvit gjord, erhöll öfversten det svar, att det var en omöjlighet få en bana nedgå denna väg. Till följd häraf förföll saken för den gången, men några år derefter afsände några enskilda personer tvenne andra ingeniörer för att rekognoscera omgifningarne omkring den nu utstakade norra linien öfver Landvetter iram till Borås, med särskild begäran om noga otversigt at Mölndalspasset. Dessa berrar fullgjorde dock detta uppdrag lika makligt som de förra, ty de äkte landsvägen fram i sin beqväma vagn, men aflemnade likväl vid återkomsten, likt Noacks andra duiva, det tröstrika olivelöf, att under hela vägen ej förekommo några nämnvärda svårigheter för en jeruvägsanläggning mer än vid Mölndal, men här ansågs tör en omöjlighet, äfven af dem, att få en bara sram. Kom så grefve Sparre fram med projektet att anlägga en bana från Tenhult till Göteborg, hvilken skulle sträckas öfver Svenljunga, Kiuna och Lindome, och blef kapt. Westman anmodad att verkställa undersökning af denna linie, den nu så kallade Södra linien. Då denna sträckning befanns väl lång och dessutom nästan bottenlosa dydjup förefunnos, hvilka tarfvade en fyllning gränsande till omöjlighet, så blef kapt. Westman åtven anmodad att göra en utstakning öfver Norra Kind, Borås och Landvetter genom Mölndal. Kapt. Westman och hans biträden förklarade då genast, att det visserligen skulle varda förenadt med betydligt sprängningsarbete för att så banan ner genom MölndalsHräga men att någon omöjlighet derför icke kunde frågakomma, samt att med afseende å de betydliga fördelar denna linie egde dels genom sin i allmänhet jemna mark och dels genom dess räta riktning, kunde man antaga att få jernvägslinier inom riket skulle stå så billiga i anläggningskostnad som denna. Då härtill kommer, att denna norra linie är betydligt kortare än den södra, så är det ej underligt, att linien öfver Landvetter blir föredragen framför Lindomelinien. Vid det möte, som nyligen vardt afhållet å härvarande handelsbörs, fick man likvisst böra ätskilliga talare förorda den södra linien. En af dem påstod, att denna linie kunde förkortas med 11 mil, men huru detta skulle tillgå eller hvad denna förkortning skulle komma att kosta, upplyste ej talaren. Det torde derföre vara mig tillåtet förklara, att i den händelse denna förkortning kunde låta sig göra, så fick den ske medelst genomsprängning af en stor mängd höga bergskullar, hvars omkostnad säkerligen kom att uppgå till millioner kronor. I så fall kunde äfven den norra linien, ehuru särdeles rak utan några egentliga afvikelser, vinna en än betydligare förkortning, om så kostsamt arbete derstädes kom att företagas. Utan att vara titulär fackman har jag likväl följt undersökningarne med verklig noggrannhet, och utan att vara partisk för någon af de föreslagna linierna, hvarföre det förefaller mig högst besynnerligt att den södra linien med en betydligt större längd och med ett c:a tre millioner kronors högre kostnadsförslag än den norra linien kan föredragas af personer, som anse sig vara kompetenta ait afgilva yttrande i denna vigtiga sak. Ännu märkvärdigare tyckes det vara, att vid mötet å Börsen framhölls, bland annat, de betydliga skogar, som skola vara belägna utefter södra liniens sträckning, då här, att börja med, emellan Göteborg och Hellingsjö ej fions en enda trädpark. som kan få benämning af skog, och om å den öfriga sträckniogen än kan förefinnas ett eller annat hundratal träd, så är det väl om det kan förslå till bränsle och öfrigt husbehof, ty någon skog till afsalu kan ej afeeg. Insändaren, som i öfver tjugo års tid haft med tråaffärer att göra, har ännu aldrig sett en enda timmerstock komma från dessa trakter till afsalu i Göteborg eller annorstädes, så att dessa uppgifter måste vara, med eller utan vilja, öfverdrifna. Deremot finnes, som kändt är, i de trakter hvarest den norra linien är utstakad, särdeles i Norra Kind och Bollebygd, ganska stora, vidsträckta skogar, som allt hittills varit utan synnerligt värde till följd af bristande kommunikation till afsältningsort. Då man äfven ifråga om en bananläggning bör sätta framtiden vid sidan af det närvarande, bör man ej förbigå värdet af den mängd vattenfall som förefinnes på norra linien, hvaraf den södra linien hvarken har eller kan få något motstycke att framvisa. Dessa vattenfall, som naturen gifvit, komma med all säkerhet att förökas med konstgjorda dylika för att gagnas till mångfaldiga anläggningar, så snart industriens mäktiga häfstång, jernvägen, kommer att varda anlagd, och då trafikinkomsten är företagets ekonomiska grundval bör väl detta förhållande framför allt Peaktas. På mötet framhölls äfvenledes, såsom skäl för antagandet af södra linien, att i Lindome fanns en idog befolkning, hvilken förfärdigade en mängd snickeriärbeten, och detta är nog sannt, men råvirket får dessa arbetare hädanefter som hitintills likvisst köpa från norra liniens omnejd i brist af skog på den södra sidan. I Landvetter och Härryda finnes också en idog och arbetsam allmoge som eger egna skogar att nyttja ill sitt behof, men nu få de likväl med sina små, nagra, fastän senfulla, oxar och hästkreatur transporera en mängd alster af sin handslöjd, såsom packunnor, fjerdingar, kuttingar och lådor äfvensom en lel möbler till Göteborg och Mölndal öfver långt svåare vägar än hvad Lindomeboarne ha att befara, ty leras landsväg till Göteborg är i det närmaste fri rån brådstörtande lider och backar. Detta yt-tagande zods gifver säkerligen mera i transportinkomst än sindomearbetarnes möbler. Det har varit sagdt att lärryda är en så mager socken, att man ansäg, att ärifrån ej skulle kunna gifvas någon trafik. Det är 10g sannt, att Härryda nu är en mager ort, men det T ej så litet märkvärdigt få höra, att denna socken, om är ganska liten, kan vara så vigtig, att den bliföst, som dånar genom hela huset): Tottal