Göteborgsposten – 12 december 1874, sida 1

Frun: Åh nej, jag menar stt det icke går an att vi vänta längre. Vid en sådan högtid måste man vara precis. Och tänk! Det kan ju hända att någon af gästerna faller på den iden att hålla något tal före supgen, och dä står du der med ditt — du måste höra dig för så fint, Pettersson ! Herrn: Eu sådan dumdristighet kan väl inte gerna tänkas. Jag vet att man särskildt för detta fall räknat på mig; men du är inte intresserad, det är alltihop. Frun: Kors, lilla gubbe, så du talar! Jag icke intresserad! Jag vet bestämdt att när du kommer derhän i afton, dunkar mitt hjerta så det hörs genom klädningen ... De här stöflarne, kära gubben! Jag har satt fram dem här! Herrn: Det var kuriöst — nyss såg jag inte till dem fast jag sökte. De ha kommit in sedan, det är jag säker på. Frun: Nu går jag in och klär mig; det är på tiden; skulle du behöfva någonting, så ropa! Herrn: Liksom jag inte brukade hjelpa mig sjelf! Laga bara att ni bli färdiga derinne, så man slipper vänta på er i sista minuten som vanligt! Jag känner er, jag. Innan hornen bli nedtagna ur pannan och lockarne friserade, och ... så min själ gick hon icke, utan att svara ett ord; det var märkvärdigt, men hon hade brådt, skall jag säga... (Rakar sig; rifver i klädhögarne på stolar och soffhörn, svär och mullrar samt utbrister slutligen med thordönsstämma) : Lotta! Frun: (tittar i dörren) Hvad står på?