Göteborgsposten – 24 november 1874, sida 1

—— — —— var i högsta grad vigtigt att blifva af med hela detta rangoch ordensvåsende, då det verkade utomordeniligt skadligt och demoraliserande. — Hr Bajer såg närmast saken från en löjlig sida i motsats mot hr Berg, men ansåg det också mycket önskligt, att få titeloch rangvåsendet afskaffadt. Icke heller ban ansåg tiden för frågans genomförande lämplig, men han fann det mycket riktigt att framind sådana saker för att oupphörligt hålla dem för gonen. Hr Hindenburg påminte derom, att utdelandet af titlar, rang o. dyl. hörde till kungens prerogatir, och att man dertöre borde lemna sådana förändrivgar till regeringens initiativ. Man borde glädja sig öfver den fria författning, som kommit till stånd genom kungens fria vilja, och hvilken man kunde hoppas skulle blifva bestående, men man borde akta sig att göra ingrepp i de rättigheter kungen i denna författning förbehållit sig. När man såg ut öfver sitt eget lands gränsor, kunde man prisa sig lycklig att hafva en konungamakt. Han trodde; att det var mera passande att kalla tiden radikal än reaktionär; och med afseende bärå tillät tal:n sig påpeka de många, kända, illoyala uttalanden rundt omkring på folkmötena och hr Bergs uppträdande på riksdagen, då det utbragtes ett lefve för kungen och han förklarade, att han förblef sittande för att gifva kungen en varning. Prof. Frederiksen önskade väl, att man kunde komma ifrån titeloch rangväsendet, men deremot var han på intet sätt enig med hr Berg med afseende på adel och ordnar, ty det låg på inga vilkor något löjligt deri, att man iillhörde en god slägt eller hade fått en orden af kungen. Man hade ju för öfrigt beröfvat adeln dess företrädesrättigheter; tillintetgöra sjelfva adelskapet, det kunde man icke. Dock ville han anse det lämpligt, att man inskränkte grefveoch barontitlarne till enskilda medlemmar af familjen, då det i allmänhet vore mycket olämpligt för yngre söner att bära dessa titlar. Hr Winther förordade lagförslaget och önskade, att man måtte komma derhän, att en menniska endast bedömdes efter hennes personliga värde, så att man icke böjde rygg för en stackare, derföre att han vore grefve eller baron, eller trodde, att en kapplöpning ej kunde för sig gå, utan att det stod en sådan i spetsen för densamma. För öfrigt vore det honom likgiltigt, om man bibehöll detta system eller icke, och han bade aldrig missunnat någon slika utmärkelser. Hr Jagd anmärkte, att ban ej trodde, att det ännu funnes någon reaktion i Danmark, men om den komme, och det kunde nog hända, om man på detta sått ville fortfara att ingripa i konungens och admioistrationens rättigheter, så vore det, emedan man missbrukat friheten. Han kunde väl förstå, att förslagsställaren kände ett behof att uttala sin djupa afsky för allt hvad titeloch rangväsende beter, men han, förslagsställaren, torde ej få många att tro, att det vore af denna anledning han inkommit med sitt förslag, utan anledningen vore hans egen sårade fåfänga (skratt och rop af hör!). Äfven om lagförslaget blefve antaget, skulle hau ej kunna hämma en mängd andra källor till fåfänga, af hvilka många vore långt farligare än nu i fråga varande. Såge man ej dagligen, att egodelar, förvärfvade på det lumpnaste sätt, tycktes vara den enda mätaren för deras egares värde (hör). Sedan br Tauber förordat lagförslaget, fattade konseljpresidenten ordet och förklarade, att man ej genom lagförslag kunde besegra den menskliga säfängan. Han trodde äfven, att skäl funnes för nedläggande af en protest, men det skulle vara mot menniskans titeloch rangsjuka, ty efter hand, som friheten blef större, tillväxte också alltjemt rangsjukan, och nu för tiden förefunnes långt ifrigare begär att utmärka sig framför sina medmenniskor, än fordom. Denna sjukdom vore för öfrigt ej någon nationalsvagbet, utan ea allmänt mensklig, likaså utbredd annorstädes som i Danmark; till och med i Nordamerikas fristater, hvarest ej funnes några officiela utmärkelsetecken, förefunnos sådana dock mycket allmänt i de enskilda staterna. Det vore ej i sin ordning, att titlarnes antal ökades; det förgick nästan ej en månad, under hvilken ej flera afsägelser af titlar förekomme, och han ville betona, att titlar ej borde tilldelas någon, utan att man vore förvissad om, att vederbörande önskade det. Ordnar kunde svårligen undvaras af något samfund, och om man afskaffade dem, skulle det säkert framkalla protest hos befolkningen, ty det funnes mycket få menniskor, som ej satte värde på ett erkännande, och det skulle ju nästan kunna anses såsom en brist hos dem, om de ej så gjorde. Ja, till och med om man ville göra ordenstecknen ännu löjligare, än man redan hade försökt, vore han dock säker om, att alla skulle sätta värde på de hederstecken, som de hade mottagit af konungen. Han funne intet berättigadt skäl till att särskildt röra upp en fråga, hvarigenom missnöje skulle skapas, utan att dock det onda blefve afbulpet, likasom det ej heller kunde nekas, att ett par moment i lagförslaget innehölle ett angrepp på ett af konungens prerogativ. Han fann derföre lagförslaget både olämpligt och onödigt. Hr J. A. Hansen protesterade häremot och påstod, att lagförslaget både vore berättigadt och på sin plats. För öfrigt menade han, att det, som allra mest skulle bidraga till att borttaga titeloch rangsjukan, skulle vara, att mivistrarne sjelfva föreginge med goda exempel genom att ej mottaga titlar. Ördnar trodde han ej man borde afskaffa. Under skratt af tingets ledamöter, anmärkte han mot hr Jagd, att denne sjelf utgjorde bästa beviset på sanningen af sitt påstående, att fåfängan aldrig kan utplånas, och för öfrigt uttalade han sig skarpt mot titeloch rangväsende o. 8. v. samt fick dervid tillfälle att uttala sin harm öfver, att man å ena sidan gaf en skollärare en skrapa, derför att han, såsom tillhörande oppositionen, föreslagit en skål för konungen, under det att många embetsmän erhöllo ordnar för lojala skålar. . Hr Bille fann det mycket besynnerligt, att J. A. Hansen här framdragit en fråga, som afslutats genom ett majoritetsbeslut, dervid talaren och hans parti afskurits från att uttala sig om frågan, hvartill funnits så stora skäl. Han bemöttes af hrr J. A. Hansen och Berg, hvilket föranledde hr Bille till att under tingets munterhet anmärka, att Berg, som hade varit mycket sjuk och svag den dagen, då han A 1717., 5