Göteborgsposten – 24 november 1874, sida 1

blixtrande ömsom trånande. Då han passerade förbi ett fönster, som till hälften doldes af blommor och långa sidengardiner, fick han plötsligt se en flik af himlen, som upplystes af månen och mot hvilken den svarta skuggan af ett af Bastiljens torn aftecknade sig. — Hvarföre är jag fången? sade han då för sig sjelf. Madame de Mailly afbidade den frågan. — Under det ni arresterade abb6 Fouquet, sade hon, fann Pepe, en man som befann sig i ert följe, sårad och blödande som han var tillfälle, att meddela sig med du Vernais, och du Vernais anförtrodde honom ett hemligt budskap till öfverintendenten. Ni afreser, den sårade, efter er, tar en omväg, finner öfverallt friska hästar tack vare ett pass, som du Vernais gifrit honom, kommer till Paris före er och hinner till hotel Fouquet, innan ni var vid Louvren... — Omöjligt, sade chevaliern; jag red i sporrsträck och Pepe var döende. Det är endast kärleken eller hämnden, som gör dylika underverk. — Huru länge har vi haft denne man hos er? — Jag känner honom ej, sade Fleur-de Mai; han är en tillfällig tjenare. — Han är er oförsonlige fiende. Efter er ankomst letar Colbert i abbeåns resväska, finner tusen bevis på förräderi af Fouquet; men det fattas ett hufvuddokument, det som han egentligen ville ha, det enda som han kan visa för domrarne, det enda som är försedt med de medbrottsliges namnteckningar. Det fanns annars beständigt i denna väska, Colbert visste dat; nu fanns det ej. Under det öfverintendenten skyndar till Vaux för att sätta andra papper i säkerhet, skickar Colbert till hans hotell i Paris... — Tjufvar? — Verkliga tjufvar, enkom tagoa ur fängelset för att knipa öfverintendentens juveler och papper — juvelerna