Göteborgsposten – 24 november 1874, sida 1

Han lutade sig mot hennes öra. — om det kan kallas beständighet att natt och dag tänka på den qrinna man älskar, att hvarje minut af sitt lif drömma och lefva för henne, så bör ni vara nöjd, madame, jag har varit beständig. .-. Den lilla handen darrade ännu starkare. — I sådant fall, sade den unga qvinnan, är det rätt och billigt att ni är fri, och ni skall bli det. — På hvad sätt? frågade Fleur-de Mai, som ihågkom herr de Launays ord: Man utgår sällan ur Bastiljen. — Jag vet, återtog bon, hvarföre ni blifvit arresterad; ni har uppfört er ädelt, och ni har tjenat konungen såsom en adelsman; men ni har låtit ert goda hjerta narra er, och en förrädare har lagt ut en snara för er. — Du Vernais! mumlade Fleur-deMai, i hvars öron ordet förrädare, som stiftsfrun tillämpade på chevaliern klingade mycket angenämt. — Han sjelf, svarade hon; jag har en lång tid hatat honom utan att kunna förklara för mig sjelf min motvilja. Nu förstår jag den. Men han har ej tagit mig med i beräkningen, tillade hon med ett af dessa småleenden, i hvilka qvinnans makt uppenbarar sig. — Ej tagit er med i beräkningen? upprepade Fleur: de-Mai förvånad. — Nej... Hon tvekade. — Ty jag älskar er, tillade hon helt sakta. Fleur-de-Mai glömde sin fångenskap. Jog älskar er — han hade endast dessa ord i sitt hjerts och från hans hjerta gingo de oupphörligt upp till hans läppar. Än närmade han sig hastigt madame de Mailly, liksom om han fruktat att förlora henne, än derrade han i alla lemmar, som om han vurit djupt uppskakad; han vände sig till hälften för att betrakta henne, för ett berusa sig af hennes växt, hennes hållning, hennes gång, för att se detta småleende, dessa ljufva ögon, ömsom